Ps 25:5

Av Mikael Hallenius

Inledning

Jag skall i denna artikel ta upp tre kännetecken på sann kristendom. Anledningen till detta är att en församling som är "på gång" inte har råd att slarva med grunden. Det vi betonar nu, och inte betonar, kommer nämligen att slå igenom förr eller senare. Och eftersom vi är här för att jobba på lång sikt så är det lika bra att lägga en biblisk grund som tål att stå på. Om vi vill vara äkta så måste vi helt enkelt undervisa och predika den äkta varan! Jag vill därför betona vad som är centralt för det kristna livet både hos den enskilde troende men också för församlingen som helhet. Allt för ofta rör sig samtal, predikningar och debatt ute i periferin. Vi diskuterar dunkla bibelställen med stor förtjusning därför att oavsett vad vi kommer fram till vet vi att det inte kommer att kosta oss något. Krångliga resonemang och ett ständigt problematiserande blir för många ett sätt att komma undan trons tydlighet. Istället för att sikta in sig på det som verkligen gäller: hjärtats geografi, ger man sig hän åt att klyva ord och fraser tills dess att inget finns kvar att ta ställning till eller att bygga sitt liv på. Frågan som vi nu på olika sätt skall kretsa kring är: Vad bestämmer vad som bestäms i våra liv? Med utgångspunkt i tre bibelord vill jag visa på tre inslag som jag menar är omistliga för att en enskild kristen och för att en hel församling skall kunna ha en inriktning i sitt liv som går att ta ställning till, som går att bygga sitt liv på och som behagar Gud. 

1. Gör alla folk till lärjungar (Matt 28:18-20)
En människas sista ord fäster vi med rätta stor vikt vid. Vi känner instinktivt på oss att dessa ord har en särskild mening. Vi skall nu se på Jesus sista ord till sina lärjungar. Efter att han uppstått från de döda återvänder han till sina lärjungar, och han talar till dem en sista gång innan han återvänder till sin plats på tronen i himlen. Uppdraget han fick var nästan fullbordat. En sak återstod - startbeskrivningen för det som kom att bli den kristna kyrkan. Dessa ord har faktiskt väglett människor i snart tvåtusen år. Vi gör därför klokt i att fundera på vad som verkligen sägs här. Lägg märke till:

(1) att Jesus säger inte: "Jag fick lite makt så gå inte för långt, var snälla i största allmänhet men var inte för raka när ni talar om er tro på mig, försök inte att lära någon något, då kan de ju tro att ni har sanningen, jag är med er på söndagar och kanske vissa veckodagar när ni gör kristna prylar inom kyrkans fyra väggar" Men ibland verkar det på oss kristna som att det var ungefär detta som hans budskap handlade om. Men den tiden måste få ett slut. Det Jesus Kristus gav sina lärjungar var en konkret arbetsbeskrivning som skulle gälla till dess att han kom tillbaks, och eftersom han inte har återvänt så gäller den fortfarande! En av de saker som kyrkan verkligen behöver är att återupptäcka vad mästaren sade att kyrkan är till för. 

(2) att befallningen, imperativet inte är att "Gå ut!" i den grekiska grundtexten utan att betoningen ligger på att göra lärjungar. Avsnittet skulle kunna översättas så här: "Gåendes ut gör lärjungar!" Jesus utgick alltså från att kyrkan alltid skulle vara på gång ut. Det är vi som allt för ofta endast lyckas bygga in oss i hus som vi fyller med verksamheter, som vi ängsligt undrar om några som inte är kristna kanske skall gilla. Hur gör man då folk till lärjungar? Här säger Jesus två saker: (i) genom dopet - ett synligt tecken på att man vill följa Jesus och (ii) genom att lära människor att hålla sig till Jesu ord, alltså urgrunden (se Matt 7:24-27). Vi får aldrig tappa detta. Lärjungaskap är att leva med Jesus Kristus som kung i sitt liv. Att i tanke, ord och handlingar sträva efter att uttrycka sin kärlek till Gud! Dopet och bibeln är viktiga ingredienser.

(3) att förmaningen bygger på ett faktum: Han är med oss alla dagar till tidens slut! Lärjungaskapandet är Guds hjärtesak. Alltför många nöjer sig med att vara religiösa lite då och då. Gud får vara med när jag tycker att han behövs. Men det är inte lärjungaskap, det är privatreligiositet. Vi behöver verkligen hans kraft för att stå fasta i målsättningen att forma lärjungar - katastrofen är ett faktum den dag då kyrkan nöjer sig med att människor har Gud på distans. Den ständiga utmaningen är att föra människor in i en levande relation med Jesus Kristus som sätter djupa och bestående spår i deras vardag. Och han har lovat att ge oss sin kraft så att vi kan göra detta (se Kol 1:28-29).

· Sann kristendom har siktet inställt på att föra människor in i en livslång lärjungaprocess!


2. Apostoliskt uppdrag (Apg 20:24)
Aposteln Paulus hade vigt sitt liv åt att fullfölja den arbetsbeskrivning vi har studerat. Han grundade församlingar, han predikade för prostituerade och kungar, han satt i fängelse, blev torterad och stenad, han gav sig ut på långa resor - ja, han gjorde allt för att så många som möjligt skulle få höra om vem Jesus är, vad han gjort och vad han kan göra. Från att ha varit en brutal Kristusförföljare blev han en hängiven, och minst lika brutal, Kristusefterföljare. De ord vi läser här röjer vad man skulle kunna kalla den andliga motorn för hela hans liv och verk. Den här versen är hårt packad och innehåller tre teologiska övertygelser:

(1) Paulus syn på sig själv - jag är Kristi slav, helt till Guds förfogande 
(2) Paulus syn på sin uppgift - ett långt lopp, inga snabba klipp, kallad att vittna (juridiskt språkbruk) 
(3) Paulus syn på evangeliet - ett nådefullt budskap, Gud har gjort något som vi inte förtjänar
för att göra oss till något som vi i oss själva inte kan bli (Joh 3:16)

Ibland talar man om att kyrkan är apostolisk, dvs att kyrkan bygger på det apostlarna lärde och som sedan blev vårt Nya testamente. Men att vara apostolisk innebär också att bygga kyrkan så som apostlarna gjorde, och i det här fallet Paulus. Det är därför berättigat att säga att kyrkan har ett apostoliskt uppdrag. Och det är ytterst detta uppdrag som skall få bestämma vad vi bestämmer! Att vara beredd att bli Kristi slav, att alltid vara beredd att vittna om sin tro oavsett kostnaderna, att presentera Guds nåd för människor, det är kyrkans apostoliska uppdrag.

· Sann kristendom innebär viljan att stå helt till Guds förfogande, att uthålligt berätta för hög som låg allt de vet i fallet Jesus Kristus och att tala om att Gud är full av nåd! 



3. Livsgrunden (Rom 14:7-9)
Detta bibelord har jag och Agneta inskrivet i våra vigselringar. Vi vill helt enkelt att detta skall vara honnörsordet för vårt liv tillsammans som äkta makar. Tron på Jesus Kristus kan inte, som vi redan sagt, gälla enbart vissa stunder och vissa platser. Om bibeln har rätt i att Jesus uppstod från de döda och lever idag, då finns det inget annat som är viktigare än att lära känna och följa honom. Om bibeln har rätt så innebär det att Jesus, och endast Jesus, har övervunnit döden och kan därför här och nu ge oss ett liv som sträcker sig bortom döden. Jag vet vart jag är på väg. Genom allt bär det hemåt! Detta bibelord avslöjar trons radikalitet: tron gäller i allt och över allt (både liv och död),och trons dignitet: förankrad i Guds seger över döden. Detta är hur stort som helst! Och om det är sant så ställer det precis allt på sin spets! Låt mig förklara. För något år sedan såg jag på tv hur ett plan störtade i ett semesterparadis någonstans i Västindien. En amerikansk turist hade filmat kraschen och bilderna kablades ut över hela världens nyhetsstationer. Men vad som inte nämndes i tv-inslaget var vad som stod i en kristen veckotidning. Ombord på planet fanns en afrikansk biskop. När det stod klart för alla att planet höll på att störta reste han sig upp och predikade om att Jesus Kristus ger evigt liv. Överlevande berättar att flera människor i planet tog emot Jesus som sin personlige frälsare och herre som ett resultat av biskopens predikan. Han hade något att dela, något som var dyrbarare än sitt eget liv, något som sträckte sig bortom den förestående döden, vi snackar om ett rejält centrum! Biskopen dog men han tog med sig människor till himlen in i det sista!

Sådan vill jag också vara! Sådan vill jag även att församlingen skall vara! Kristendomen får inte bli på låtsas, den får inte bli reserverad till vissa dagar, den får inte bli på ytan, den måste få vara det som avgör vad som gäller när det verkligen smäller! Vi lever inte för oss själva, bibeln säger att även om vi går bort från Gud så förföljer han oss med sin godhet. Gud finns och bryr sig om varenda en av oss så mycket att han lät Jesus Kristus dö på ett kors för att vi skulle kunna få leva ett nytt liv. Så när vi talar om att Kristus skall vara Herre i våra liv så är det därför att han förtjänat det genom att ge sitt liv för oss!(se Rom 5:8) 

Återigen, läget är alltså så här: Är detta sant då finns det inget annat som gäller än att ge sitt liv till Jesus, det finns inget att tveka på. Då kommer vi alla att en dag stå inför Gud och han kommer att fråga:" Trodde du på vad min son gjorde för dig på korset?"(Heb 9:27-28) Vad säger du då? Om du är uppriktig mot dig själv just nu, om du ser framåt och bakåt: "Vad bestämmer verkligen vad som bestäms i ditt liv?" Bibeln säger att om ditt svar är "Jesus Kristus är centrum i mitt liv" då har du livsgrunden som pallar för allt, då är du på väg hem och då kan du frimodigt berätta för andra om honom!

· Sann kristendom ställer alla människor inför frågan vad de bygger sina liv på och visar också på att Jesus Kristus är den ende grunden som verkligen håller att bygga på!