Av Mikael Hallenius

Inledning 
Vad innebär det att leva i tillbedjan? Uppenbarelseboken ger många viktiga svar på denna fråga. Viktigt att komma ihåg, är att boken aldrig var tänkt att bli ett träsk där spekulationssugna kristna skulle vada omkring. Utan dess främsta syfte var att uppmuntra en förföljd församling att fortsätta leva i tillbedjan. Två ord skulle kunna sammanfatta denna livshållning, där tillbedjan av Jesus Kristus står i centrum: tröst och trots. Tröst därför att vi i tillbedjan dels bekänner vem han är, alltså en påminnelse- akt och dels därför att vi i tillbedjan också får möta honom sådan som han är. Trots därför att vi med vår tillbedjan av Jesus Kristus säger vårt nej till alla härskare och makter som här och nu gör anspråk på vår tillit och våra drömmar. I mötet med Honom förnyas vårt mod genom att vår bild av Honom och oss själva blir upprättad. Där avguderiet böjer oss ned i dyngan där höjer tillbedjan oss in hans närhet, och i hans närhet blir vi förvandlade. 

Innan vi går in i vår första text kan det vara bra att säga något mer om själva ordet "tillbedjan". Att tillbe är att bekänna vem som egentligen är värd all makt, rikedom, styrka, ära, härlighet och lovsång (se Upp 4:12). Att tillbe i Ande och sanning, (se Joh 4:20) att erkänna Guds suveränitet samtidigt som vi avsäger oss våra egna anspråk på den yttersta makten över våra liv. Tillbedjan är den enda riktiga reaktionen i mötet med den uppståndne Jesus Kristus. Att vara kristen är först och främst att tillbe Jesus Kristus. 


1. En härlighetschock (Upp 1:10-18)
Johannes sitter i fängelse på ön Patmos, anklagad och fälld för "majestätsbrott" (lat. maiestas), se 1:9. Inte nog med att han själv hade begått och blivit fängslad för ett av de allvarligaste brotten enligt romersk lag. Han framhärdade i att uppmana andra till samma sak: detta är heligt trots! 

Vår text inleds med att Jesus Kristus uppenbarar sig för sin trogna tjänare i fängelset. Först med en befallning att Johannes skulle fortsätta med sitt apostoliska arbete (1:11) och sedan får han en rejäl påminnelse om varför han överhuvudtaget skall fortsätta: Jesus Kristus är den ende som är värd det. Man skulle faktiskt kunna tala om att Johannes här fick en härlighetschock. 

Låt oss först se på hur Jesus visar sig för Johannes. I avsnittet 1:12b-16 ser Johannes en bild av Jesus, som är laddad med symbolisk innebörd:

(1) De församlingar som han skall skriva till, beskrivs som ljusstakar, bärare av ljus trots sin situation. Ljusstaken: symbol för Guds närvaro, något som kunde flyttas (se Upp 2:5). 
(2) Människosonen står mitt bland ljusstakarna, alltså Jesus i centrum av församlingarna, inte Johannes, inte påtryckningar från romerska myndigheter. 
(3) Fotsid klädnad och ett bälte av guld runt bröstet, klädd som en överstepräst vars uppgift var att föra folkets talan inför Gud. Prästerna hade inte bälten av guld runt magen de hade garn, men kungarna hade guldbälten. Jesus är kungen med all makt.
(4) Vitt huvud och hår och eld ur ögonen, vit förekommer oftast i upp, symboliserar Guds härlighet och makt, ögon som ser allt, genomtränger alla situationer, blottlägger alla dolda motiv och ser naturligtvis församlingarnas situation.
(5) Fötter av skinande malm och röst som av dånande vatten, i fötterna sitter tyngden, bilden signalerar kraft och auktoritet. Den här snubben rubbar man inte på, med en röst som man måste lyssna till.
(6) Stjärnorna i högra handen, det tveeggade svärdet och ansiktet som lyser som solen, svårt med stjärnorna, kanske en bild på församlingsledarna, dock inte avgörande för tolkningen av helheten, däremot enklare med svärdet ur hans mun, det är från Honom vapnet för den andliga striden kommer, ansiktet strålar av härlighet

2. Fängelserapporter 
Hur reagerar då Johannes på denna härlighetschock? Jo, i 1:17 faller han ned som död inför Kristi fötter. Viktigt: i samband med att han, som apostel får nya uppdrag, kastas han inför den upphöjdes fötter. Utgångspunkten för hans fortsatta tjänst är densamma: tillbedjan. Här finns inga spår av "om" och "men", utan bara en människa som på nytt faller ned inför sin Herre. Och som en sista försäkran på att Johannes verkligen satsat rätt säger Jesus avslutningsvis att han är: den förste, siste och levande, det finns alltså ingen annan nu levande som är värd att tillbes. Han har besegrat döden och helvetet på ett slutgiltigt sätt genom sin död och uppståndelse, beviset på detta är att han fått nycklarna dit! (1:17b-18) Johannes reaktion i fängelset på Patmos var att han greps av helig bävan, men Jesus läger sin högra kungliga hand på honom och försäkrar honom om att han inte behöver vara förskräckt. Kanske skulle Jesus idag ha sagt: det är lugnt grabben, jag har läget under kontroll! 

Intressant att lägga märke till är att det faktiskt här finns paralleller till två andra fängelsetexter i Nya testamentet. Den första handlar om Johannes döparen och den andra om Apostel Paulus och hans medarbetare Silas. Låt oss helt kort kasta ett öga på dessa fängelserapporter och se vad de har att lära oss om tillbedjan.

Johannes döparen började undra om han verkligen hade satsat rätt när han sagt till folket att Jesus var Messias. Och precis som i fallet med Johannes, Paulus och Silas är detta en fängelsesituation. Johannes döparen ber några av sina lärjungar att bege sig till Jesus för att få veta svaret på frågorna som plågade honom. Och Jesus svarade: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för de fattiga predikas glädjens budskap. Salig är den som inte tar anstöt av mig." (Matt 11:5-6) Precis som i fängelset i Patmos får den som satsat sitt liv på att följa Jesus, en försäkran om att mästaren har allt under kontroll. Och Johannes får veta att han tillhörde de saliga. Han hörde ju inte till de som tagit anstöt av Jesus. 

Paulus och Silas hamnade också i fängelse därför att de inte tagit anstöt av Jesus anspråk att vara världens frälsare. Mitt under den andra missionsresan konfronterar de en ond ande som besatt en spåflicka, vilket leder till att de fängslas därför att kvinnas herrar ansåg sig blåsta på sin inkomstkälla. Vad gjorde de då? Jo, trots att de satt fängslade sjöng de lovsång och tillbad Gud. Vilket betydde att de andra fångarna också fick höra om Jesus Kristus. När de slutat sjunga kommer Gud med sin kraft och befriar dem och fångvaktaren blir frälst. (Apg 16:25-26) Paulus och Silas får göra samma erfarenhet som Johannes döparen för dem: Mästaren har allt under kontroll. 

Det var på grund av orden från mästaren som dessa fyra hamnat i fängelse. Men innanför murarna var de inte övergivna. De var i själva verket aldrig fångade, för alla hade nämligen lärt känna honom som inga murar kan hindra. Därför kunde murarna inte heller kväva deras tillbedjan. Jesus bekräftade, på olika sätt, för dem att hans ord är den sanna grunden att bygga sitt liv på. Att han har kontrollen. 

3. Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan vi nu slå fast det självklara: Vi tillber Jesus Kristus därför att ingen annan, oavsett om det är människor på jorden eller andar i det himmelska, är på samma sätt värd vår lydnad och tillit! Däremot tillber vi inte med beräkningar på vad vi skulle kunna få ut av det. Jag är övertygad om att Paulus och Silas hade fortsatt sina lovsångskvällar även om de inte hade blivit befriad ur fängelset. De tillbad av samma anledning som vi: Det finns ingen annan riktig reaktion på att ha mött den upphöjde Jesus Kristus, punkt slut. Vår tillbedjan är djupast sett ett uttryck för hur vi tror att verkligheten är beskaffad. Tillbedjan är startpunkten, livshållningen och slutmålet för det kristna livet. För de som lever i tillbedjan kan vilken fängelsehåla som helst bli en tronsal fylld av Guds härlighet. Och naturligtvis är inte uttrycksmedlen det intressanta, utan vad det handlar om är att det sker i Ande och sanning.