Av Mikael Hallenius

Inledning

Bibeln ger oss inga garantier för att vår tro skall omges av en uppsättning oförändrade omständigheter. Snarare verkar det som om relationen till Gud faktiskt djupnar just genom att den invanda marken gungar under ens fötter eller när man står på tröskeln till det ovissa. Allt för lätt blir trons fästen enbart summan av våra yttre omständigheter (vi i vår frikyrka) eller konserverade kring en period i livet (jag och min ungdoms Jesus). Och när så förändringarna sätter in (högskola eller jobb) har vi svårt att avgöra vad som är nödvändiga justeringar och vad som är kompromiss. Detta är ett problem vi inte kommer ifrån och vi ej heller skall försöka att undvika. Jag tror att det är något som vi alla måste igenom om vi skall forma en tro som håller för mötet med en ständigt och snabbt skiftande verklighet. Som en hjälp i denna process vill jag nu lyfta fram två exempel som kan hjälpa oss vidare i försöken att på ett sunt sätt hålla fast vid vår tro i tider av förändring. Vi vänder oss först till Daniels bok och sedan kliver vi ur den bibliska historien och in i kyrkohistorien. 

1. Daniels strävan efter att hålla sig ren i ett ogudaktigt 
utbildningssystem (Dan 1:1-17)
Jag vet inte om du har tänkt på att Daniel på många sätt delade samma villkor som omger en kristen högskolestudent. Den stora skillnaden från oss idag var dock att han hamnade i det babyloniska universitetsväsendet mot sin vilja (1:4). För babylonierna var utbildandet av ämbetsmän från andra folk en del av den fredsbevarande strategin. Ett rike utbrett genom erövringar skulle hållas ihop genom bildning och religion. Det utbildningsprogram som Daniel hamnade i var alltså bara en annan sida av Nebukanessars stormaktspolitik. Redan här inser vi att frågan om att samarbeta (göra nödvändiga justeringar) eller att hålla sig på sin kant (icke-funktionell) reses med full kraft. Och det jag vill att vi skall lägga märke till är att Daniel faktiskt både säger "ja" och "nej", något som många hetlevrade förkunnare menar är kompromiss. 

Daniels "ja" finner vi i det enkla faktum att han fullgör sin högre utbildning (något han kunde ha vägrat med motiveringen att han skulle bli oren, onekligen hade han ju modet) och att han sedan tillträder en post som ämbetsman i den babyloniska statsbyråkratin (se 2:48-49). Men samtidigt fanns det en gräns för hans samarbetsvilja. Gränsen drog han vid vad han åt och inte åt. Att hålla sig ren var hans främsta angelägenhet (1:8) och i detta ser vi hans "nej". Då som nu kräver vissa situationer ett visst mått förändring, och vi måste ständigt fråga oss vart vi skall dra gränsen och säga vårt "nej". Annars tar vi inte vår tro på allvar. Tron måste få vara grunden för avgörande etiska ställningstaganden. Gud vill vara Herre över hela vårt liv. Men det är viktigt att inte hamna i kramp på detta område. Att motivera valet av strumpor utifrån vår tro är t ex inte nödvändigt! 

Innan vi lämnar Daniel vill jag bara göra en intressant historisk notering. Innan den babyloniska invasionen 587 f.Kr var templet den centrala platsen för tillbedjan. Men i samband med Nebukanessars erövring ödelades Jerusalem och templet. Även om ett nytt tempel byggdes fick det aldrig samma plats i kultlivet som det gamla. Daniel levde under en tid då gudsdyrkans former tvingades söka nya banor. I tiden som följde efter att judarna återvände från den babyloniska fångenskapen har den judendom som vi möter i nya testamentet växt fram. Förskjutningar skedde från tempel till synagoga, från lagen till dess uttolkare, från enhetsreligion till partisplittring. 

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, den nyorientering som skedde i och med exilen var nödvändig för att den judiska tron skulle överleva. Men att denna process skulle klassas som kompromiss är det långt ifrån självklart att Daniel och hans samtida skulle ha hållit med om. Att leva radikalt är alltså inte detsamma som att konservera en enskild livsstil (min tonårskristendom eller vårt samfunds stil). Det radikala livet med Gud handlar om vem man lever för. Grundfrågan på högskolan eller en ny arbetsplats skall inte vara: "Vad måste jag vara emot?" Utan den bästa utgångspunkten är som jag ser det: "Vad innebär det för mig att leva för Gud här?" Bara för att omgivningen inte är Gudscentrerad eller jag kan leva ut min tro på samma sätt som jag är van att göra i kyrkliga sammanhang, betyder inte det att jag måste välja att kompromissa eller bränna allt förtroende genom att vara "radikal". Daniel använde en listig diplomati (förhandling) för att upprätthålla den avgörande gränsdragningen i sitt liv (1:11-16). Och lägg märke till att 1:17 antyder att Gud faktiskt genom det i många fall direkt ogudaktiga utbildningssystemet gav Daniel och hans tre vänner insikt och kunskap i all slags skrift och vishet! 


2. Samtal om adiafora 
Kanske ett begrepp med en historia kan ge oss viktiga infallsvinklar på vad det innebär att leva radikalt för Gud i tider av förändring. För att fördjupa diskussionen en aning tar vi oss en titt i kyrkohistoriens backspegel. 

Reformatorn Martin Luther, som för många kristna idag utgör urtypen för råradikaler, tyckte inte alls att man från protestantiskt håll behövde göra sig av med alla katolska inslag i gudstjänsterna. Reformationens kärna var läran om rättfärdiggörelsen endast genom tro. Om man hade mässkläder eller inte vid utdelningen av nattvarden, var enligt honom en fråga av underordnad betydelse, det var att betrakta som adiafora (grk oviktiga ting). Själva adiaforaproblematiken uppstår alltid där man utgår från att bibeln är den yttersta auktoriteten för lära och liv, precis som under reformationen. För att inte göra brytningen med katolska kyrkan onödigt hård förespråkade Luther faktiskt att man i de protestantiska kyrkorna skulle hålla sig nära den katolska liturgin. För honom var alltså det viktigaste att evangeliet predikades rent och klart. En hållning som kom att skapa sprickor i protestantismens led. Många, och framför allt en av hans närmaste medarbetare Andreas Karlstadt, menade att Luther inte var radikal nog. Vilket kom att innebära att reformationen, som kan sägas starta kring 1517, redan 1521 fick en radikalare utbrytargrupp. Ett mönster som både före och efter, har upprepats allt för många gånger. 

Huvudproblemet är, då som nu, vad som är påbjudet av bibeln och direkt avgörande för min kristna tro, och vad som inte är det. Den naturliga följdfrågan här blir: Finns det något som vi idag kan betrakta som adiafora av allt det som vi har med oss i bagaget från våra kyrkliga bakgrunder? Eller är allt omistligt? 

3. Vad är verkligen centralt i vår tro?
För min egen del är jag övertygad om att vi oftast haft svårt att skilja på det centrala och det perifera i vår tro av den enkla anledningen att samtal om detta oftast inte förs i våra församlingar. Och om frågor av denna karaktär någon gång tagits upp sker det många gånger under väldigt formella omständigheter, som i sin tur innebär att många aldrig kan eller vågar komma till tals. Men varför är det så? Låt mig avslutningsvis ge min syn på saken.

Att bli kristen har för många blivit detsamma som att svälja ett paket med åsikter med svagt eller inget bibliskt fundament. Och trosbekännelsen som det kristna livet bygger på ser ungefär ut så här: Jag är frälst och därför slutar jag gå på disco. Jag varken röker, svär eller dricker alkoholhaltiga drycker och naturligtvis röstar jag på KD. Egentligen en väldigt enkel tro, som inte håller för en djupare granskning. Vilket det i och för sig inte är meningen att den skall utsättas för. Vad saken istället handlar om är att individen tar spjärn i de, av gruppen definierade gränserna, inte tänker själv, bara låter bli att komma i kontakt med vissa yttre attribut. Och det är inte bara en enkel tro, utan den är även lätt för både ledare och medlemmar att hantera och kontrollera. Det är som bekant alltid lättare att påstå: "En sann kristen röker inte" än att hävda att: "En sann kristen ljuger inte". 

Men någonstans här borde samtalen börja föras. Frågorna om vart vår tro ytterst har sina fästen behöver få tid och utrymme i våra församlingar, och inramningen bör vara en liten grupp där allas röst kan bli hörd. Många människor längtar idag efter att på ett ärligt och öppet sätt få granska sitt frikyrkliga arv, utan att för den skull bli stämplad som "avfälling" eller anklagad för att vara attackerad av "kritikens andemakt". 

Vi tror i en tid som präglas av ständig förändring. För 100 år sedan ansåg många frikyrkliga att fiol och dans inte hörde hemma i Guds hus. Idag har de flesta större församlingar, med någon självaktning, både ett dansteam och en stråkkvartett. Så visst har det redan hänt mycket med vår syn på vad som viktigt och inte. Frågan är om vi har det mod, den ödmjukhet och det tålamod som behövs för att föra samtal om vad som är adiafora idag? Personligen anser jag inte bara att det är önskvärt att detta sker, utan jag menar att det är nödvändigt för att vi som kristna på 2000-talet inte skall upphäva Guds ord genom de stadgar som vi följer och för vidare (se Mark 7:16). Som kyrka har vi ett stort behov av att komma fram till är vad som verkligen är centralt i vår tro.