Rom 11:33-36

Av Mikael Hallenius

Inledning

Vi tror inte på en liten futtig gud som nervöst sitter på ett moln och försiktigt knackar på vårt hjärtas dörr och tafatt frågar: "Ursäkta, skulle jag kanske eventuellt få betyda något lite för dig?" Gud är och förblir den störste, varken någon eller något vi har sett, ser eller kommer att se kan jämföras med Honom! Vi kan därför inte nog betona hur stor bibelns Gud verkligen är. Om vår bild av Gud är liten så begränsar vi nämligen också, medvetet eller omedvetet, synen på vad Gud får och kan göra i och genom våra liv. Att Gud alltid är större än omständigheterna omkring oss eller känsloläget i oss är därför en sanning vi aldrig får överge eller revidera. I de angivna verserna från Romarbrevet elva målas bilden av Gud i det största tänkbara perspektiv som går. Ja, aposteln Paulus ord är faktiskt utformade som en lovsång om- och en hyllning till den Gud som är absolut, totalt sett, nummer ett. När vi skall säga något om Guds storhet gör vi därför väl i att titta lite närmare på vad detta avsnitt har att säga om Gud. Framför allt vill jag peka på tre viktiga saker. 

1. Gud har obegränsade resurser
För det första är källorna för Guds rikedom, vishet och kunskap ofattbart djupa, de sinar aldrig.(11:33) När du och jag öser ur våra rikedomar tar de förr eller senare slut. Inte ens Bill Gates har tillgångar som räcker i evighet. Tillsynes orubbliga ekonomiska imperium kan falla och har så gjort, ibland med skrämmande lätthet. Och inte sällan har dessa kraschar berott på att aktörerna har handlat över sina tillgångar. Men så är det inte med Gud. På samma sätt som han förfogar över outtömliga resurser så har han också kunskapen och visheten att fördela dem på absolut bästa sätt, därför blir aldrig hans konton övertrasserade. Gud har alltid haft och kommer alltid att ha obegränsade resurser till sitt förfogande när det gäller hans rikes utbredande: pengar, människor, kunskap, lokaler - inget är för svårt för honom att skaffa fram! Men vår uppgift är inte att grubbla på exakt hur Gud skall uppfylla sina löften, utan vad vi är kallade till är att helt enkelt lita på att Gud är mäktig och faktiskt har möjlighet att hålla det han lovat. Detta skall vara vår givna utgångspunkt när vi ber. Och detta skall vara vår givna utgångspunkt när vi går och gör det Herren säger till oss att göra. I det här avseendet är och förblir alltid Abraham en av våra stora förebilder. I Rom 4:21 står det om honom: "Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla." Till skillnad från åsikter, som byts ut vecka för vecka, så är en övertygelse något som mejslats in i djupet och som bär en människa genom hela livet. Åsikter guppar på ytan och man byter dem när det passar. Övertygelser är man däremot beredd att satsa sitt liv på, de genomsyrar allt man gör. Vi tror på en god Gud och är övertygade om att Gud förser oss med allt vi behöver för att göra hans vilja. 

2. Gud kan inte bli skuldsatt
För det andra nämns det i detta avsnitt något viktigt när det gäller relationen mellan oss och Gud. Det underförstådda svaret på Paulus retoriska fråga om någon kan ge Gud något så att han måste betala tillbaks, är ett rungande "Nej!" Vi kan aldrig på något sätt försätta Gud i en skuldsituation i förhållande till oss. Ingen kan tvinga Gud till någonting.(11:35) Att böja sig inför Guds storhet i tanke, ord och handlingar är och förblir ödmjukhetens rot. Men denna ödmjukhet är inte det samma som ett mesigt ursäktande för att man finns till. Vad det handlar om är att slå fast hur man som kristen finns till. Om vi för en sekund inbillar oss att vår tro, våra bekännelser, våra gudstjänstordningar, våra evangelisationsmetoder eller våra böner skulle kunna tvinga Gud till någonting så går vi vilse och faller förr eller senare i högmod. Vi är inte och kommer aldrig att bli jämbördiga med Gud. Därför är frågan i Jes 40:25 alltid aktuell när det gäller synen på vår relation med Gud: "Vem vill ni då likna mig vid, så att jag skulle vara som han? säger den Helige." Däremot kan vi naturligtvis ha en förtrolig relation med Gud som ständigt kan växa. Men allt det goda vi har, har vi fått därför att Gud i sin fria vilja har skänkt oss det. Detta visste kung David och säger därför: "Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig." (1 Krön 29:14) Detta är en aspekt av Guds storhet vi inte får tappa bort. Risken är annars stor att vi enbart kommer att betrakta Gud som en tät snubbe till vilken vi kan komma för att med rätt formler tvinga att ge oss det vi anser oss behöva. Nu kanske någon undrar om inte detta resonemang kan ta udden av frimodigheten i vårt böneliv. För egen del tror jag faktiskt att den risken finns, men bara så länge som frimodigheten i vårt böneliv mer är baserad på våra böner än på egenskaperna hos den som vi beder till! 

3. Gud är inte någon bedömningsfråga
För det tredje sätts hela tillvaron här in i ett brutalt Gudscentrerat perspektiv.(11:36a) Här beskrivs Gud som allt och allas ursprung: "Av honom", och Gud beskrivs som allt och allas uppehållare: "genom honom", och slutligen som allt och allas mål: "till honom är allting." Perspektiven svindlar. Särskilt om man som kristen vant sig vid att se Gud som någon som dyker upp på söndagar om rätt lovsång sjungs eller att Gud fått tillåtelse att vara en liten avskärmad del av ens liv. I mötet med denna och liknande texter i bibeln ställer sig en del frågan: "Kan verkligen Gud vara så här stor? Personligen anser jag att den rätta frågan borde vara: "Hur stor får Gud vara för mig?" 

Många av oss lever väldigt inrutade liv där relationer, platser och aktiviteter är sammanvävda i ett komplicerat mönster. Och det enda sättet för väven att hålla samman är att förhållandena mellan de olika delarna förblir oförändrade. Ingen eller inget får betyda allt. Allt och alla får nöja sig med sin beskärda del av kakan. Annars förstörs mönstret. Detta är en anledning till att många av dagens människor avfärdar tron på Gud med motiveringen: "Jag har inte tid!" Det är inte bara en billig undanflykt. Många lever idag så till den grad insnärjda i tidspressen och kalenderfixeringen att deras tillvaro reducerats till att handla om vad som kan och inte kan klämmas in i en redan fulltecknad kalender. Detta gäller både kristna och icke-kristna. Gud får, precis som allt annat, nöja sig med att bli en bedömningsfråga. Men enligt bibeln är inte Gud någon bedömningsfråga: "För honom som tronar över världen är dess inbyggare som gräshoppor. Han breder ut himlen som ett flor, spänner ut den som ett tält att bo inunder. Han gör furstar till intet och förvandlar jordens domare till intet."(Jes 40:22-23) Detta bibelord visar hur absurd idén är att Gud är någon vi bestämmer över eller bestämmer oss för. 

Innan vi ens skrivit in den första träffen i vår kalender, innan vi hunnit bokat upp varenda dag tre år framåt, efter den sista filofaxen brunnit upp och den sista e-postlådan stängt, så finns Gud. Vi kan inte dribbla bort hans storhet. I sin orubblighet och helighet säger han till oss: "Jag är!" Inga argument för eller emot. Bara ett grundfakta som vi antingen accepterar och börjar forma våra liv efter, eller som vi förkastar och ägnar resten av våra liv åt att fly ifrån. Antingen är vi inställda på att ge honom den ära som tillhör honom i evighet eller också är vi det inte!