Istället för Robinson

Om den moderna egoismen som ett problem för vår syn på den kristna församlingen

av Mikael Hallenius

Inledning

Vi bevittnar idag Jagets triumftåg.[i] Naturligtvis har människans böjelse att sätt sig själv främst alltid gett sig till känna i historien. Men den moderna egoismen har särskilda kännetecken, som skiljer den från föregående varianter och som på allvar utmanar vår vilja att överlåta oss till att bygga den levande Gudens församling. Idag, i synnerhet efter de så kallade socialistiska och kommunistiska samhällenas fall, firar tanken på ”privategendomen som mänsklig rättighet” ständigt nya triumfer. Och under 1990-talet har tanken på individens självförverkligande som allas rättighet, blivit närmast en självklarhet.  Nu råder dock ingen konkurrenssituation mellan dessa två, istället samverkar de många gånger till det sämsta. Det som i tidigare samhällen var reserverat för de bäst bemedlade, ett välstånd utan yttre tvång, är nu inte längre ouppnåeligt för det stora flertalet. Det är just detta som utmärker den moderna egoismen – massutbredning. Den moderna egoismen har  även drag av narcissism, dvs. sjuklig självupptagenhet. Budet att du skall älska din nästa som dig själv, revideras och blir: ”Älska bara den eller de som kan bidra till din individuella lycka.” Enbart den eller de som delar vår livsstil, inte handlar tvärt emot våra intressen och som accepterar våra egna regler, får i begränsad omfattning ta del av våra liv.

          Den narcissistiska personlighetens kännetecken har även högt marknadsvärde i vårt samhälle, de stabiliserar nämligen systemet och hjälper människor att hävda sig själva i en tid då det mesta är inriktat på konsumtion och konkurrens. Detta påverkar i högsta grad vårt sätt att umgås med vänner. Den moderna egoismens vänskapsförhållanden blir nämligen en sammanslutning, som för självspeglingens skull träffas med jämna mellanrum men där alla sitter på varsin katapultstol, redo att när som helst avbryta om de tillfälliga banden upplevs för krävande eller kvävande – dvs. blir ett hinder för självförverkligandet.

           Jag vill fortsättningsvis i denna artikel ytterligare beskriva hur den moderna egoismens kännetecken framträder och fungerar, för att sedan avslutningsvis säga något om varför den kristna gemenskapen borde stå i kontrast till den moderna egoismens ideal. Men för att dessa iakttagelser inte skall bli för teoretiska, och för att flertalet skall ha möjlighet att känna igen sig, har jag valt att bygga dem kring ett av de bästa nutida uttrycken för denna typ av egoism, nämligen den populära tv-såpan Robinson.    

Robinsonön: En ekonomiskt konstruerad gemenskap med syftet att underhålla och där alla jobbar för sig själv

En av de mest slående sakerna med fenomenet Robinson är dess grundläggande avvikelse från handlingen i Daniel Defoes roman. I tävlingen går ju allt ut på att ta reda på vem som bäst passar för livet på en ensam ö, medan bokens handling kretsar kring hur en person faktiskt ordnar sin tillvaro efter att blivit strandsatt på en öde ö. Han började ensam, men fick sedan sällskap. Deltagarna i tv-såpan börjar i grupp, men målet är att bli själv kvar, individen skall segra över resten av gruppen. Allt samarbete sker ytterst med baktanken att individen skall ligga bra till i nästa ö-råd. Att förbli i gruppen handlar om att prestera bra på tävlingar eller att på annat sätt göra sig oumbärlig.

Vistelsen på ön har en botten av frivillighet, och den kan när som helst avbrytas. Överlåtelsen, kampen, svälten är alltså bara verkliga i den utsträckning deltagarna själva väljer att låta dem fortgå. Det finns inga yttre omständigheter som håller deltagarna i tävlingen fångade på riktigt. Allt är egentligen på låtsas.    

          Ur produktionsbolaget Strix´s synvinkel är gemenskapen på ön konstruerad av rent ekonomiska skäl, populär underhållning är nämligen lika med goda inkomster. Gemenskapens yttersta ram är alltså ekonomiskt vinstsyfte. Den grupp av människor som till slut hamnar på ön, har på olika sätt egenskaper som anses tjäna syftet att skapa en intressant sammansättning – en säljande gemenskap. Eftersom vi lever i en rätt förvirrad tid frågar sig människor lite då och då, ängsligt och filosofiskt: Hur kan vi veta att inte hela vårt liv är en dokusåpa? Svaret är inte särskilt sofistikerat, men fullt logiskt: Är du gammal, fet och ful är det ingen risk. 

          Nu skulle det dock inte bli någon konstruerad gemenskap om inga anmälde sig till tävlingen. Att bygga flotte, äta palmhjärta, springa på pinnar och klättra i rep, tala skit om andra, inför runt 3 miljon tittare, förefaller vara något många verkligen vill göra. En av de vanligaste motiveringarna till att deltagarna ställer upp i den här typen av program (hit räknas även Baren, Big Brother, Temptation Island, osv.) är intressant nog att de vill testa sina egna gränser.  Vistelsen på ön blir på så vis en del av individens självförverkligande, människorna runt omkring blir medel med vars hjälp gränserna på olika sätt testas. Att det hela sedan utspelar sig inför en stor del av svenska folket gör saken inte sämre. Just detta att bli sedd av många skapar nämligen en ny sorts kändisar. Du kan idag få både erkännande och igenkännande bara på grund av att ha tappat bort  och letat upp en yxa. Har du väl kommit med i tävlingen kan du för en tid bli ”RobinsonRobban” med hela svenska folket.

          Men den här typen av underhållning, och den här sortens kändisar är inget som programmet Robinson har uppfunnit. Nej, snarare är det den moderna egoismen som möjliggör fenomenet. Förr användes olika medier för att kommunicera budskap. Idag är mediet budskapet. Att synas i tv har därför ett egenvärde. Den moderna egoismen, som är narcissistisk, rimliggör själva idén att synas för synandets skull. Vilket i sin tur innebär att det idag finns en utbredd skräck för att inte synas. Komikern Fredrik Lindström har delvis rört vid detta problem i sin bok med den träffande titeln Vad gör alla superokända människor hela dagarna? Man kan därför säga att Robinson för något fåtal lyckliga blir befrielsen från det normala osynliga livets tyranni. För alla som inte kommer med i programmet framstår det som en dröm, en av de bästa möjligheterna att förverkliga sig själv. Hur ofta säger vi inte i tv-soffan: ”Om jag hade varit på ön, då hade jag minsann…” Min uppfattning är att denna och liknande kommentarer faktiskt visar att detta är ett scenario det stora flertalet av oss kan tänka oss i, och detta i sig vittnar om att det blivit en del av vår rimlighetsstruktur. Ja, faktum är att till senaste omgången var det c:a 15.000 personer som sökte. Så långt Robinsongemenskapen, nu till en annan gemenskap.

Församlingen: En gudomligt skapad gemenskap med syftet att utbreda tillbedjan av Jesus Kristus och där alla behöver varandra för att fullgöra uppdraget             

Henrik Ibsen sade en gång: ”Tar man livslögnen från en genomsnittsmänniska, så tar man lyckan från henne med det samma.” Det finns idag en stark tendens att skilja frälsningen från församlingen. Den moderna egoismen är alltså en livslögn som inte bara är utbredd i samhället, den påverkar i allra högsta grad vårt sätt att se på församlingens roll i en kristen människas liv. Den kristna tron betraktas av allt fler i grund och botten som ett individuellt projekt, där församlingens gemenskap är ett tillval, något en kristen inte nödvändigtvis behöver men mycket väl kan ha användning för. Kyrkans roll blir begränsad till att förmedla något andligt till individens hjärta för att han eller hon sedan skall gå ut i vardagen med ett förnyat inre.

Vilket i sin tur innebär att lärjungaskapet först och främst uppfattas som en privat erfarenhet, med vissa kollektiva inslag. En stor uppgift ligger därför, som jag ser saken, i att helt enkelt visa på vilka avgörande punkter församlingsgemenskapen skiljer sig från Robinsongemenskapen. Låt mig ge några exempel.

          När vi säger att församlingen är en gudomligt skapad gemenskap innebär det inte att den består av eller skall bestå av  perfekta och lyckade människor. Det är inte ens ett mål att sträva emot. Paulus beskrev församlingen som en kropp sammanfogad genom den helige Ande (1 Kor 12:12-13).[ii] Frälsning beskrivs alltså inte som en privat och inre upplevelse som kan leda till att man umgås med andra med liknande religiösa åsikter, utan frälsning är att genom en och samma Ande bli till en kropp. Det innebär i sin tur att Paulus omöjliggör den romantiska tolkningen av kroppen, dvs. församlingen framställd som en grekisk marmorstaty eller som omslagsflickan på det senaste numret av Slitz. Det är kroppen som skör och beroende som han lyfter fram. Guds vishet blir ju synlig i dårskap och svaghet (1 Kor 1:18-25, 2:1-5) och ingen kan säga att han eller hon klarar sig utan någon annan (1 Kor 12:14-26). Att lära känna Gud mer handlar alltså inte om att uppnå en nivå i tillvaron där inga andra människor stör med sina svagheter  eller där jag klarar mig helt utan andra. Den gudomligt skapade gemenskapen, församlingen bestående av människor av kött och blod, blir ytterst den gemenskap som bäst hjälper mig att se hur mycket jag älskar Gud (1 Joh 4:20-21).

          Utan tvekan går detta dåligt ihop med de ideal som får människor att spela med i Robinson. Den kristna gemenskapen är verklig och den handlar om att komma djupare i beroende av andra människor och därigenom se mer av Guds mångfald. Den är inte handplockad för ekonomisk vinning skull. Här handlar det inte om att samla ihop ett lag med säljande personligheter. Gud räddar den mest socialt handikappade och  massmedialt opassande människan därför att Han älskar henne. Och är hon räddad är hon vårt syskon, och kan inte röstas ut på nästa öråd. Inte heller kan församlingen reduceras till en gemenskap där individer får möjlighet att testa sina gränser. Det Gud vill göra i och genom sin församling handlar nämligen om något helt annat: ”Nu skulle härskarna och makterna i himlarymderna genom kyrkan få kunskap om Guds vishet i hela dess mångfald.” (Ef 3:10) Den kristna gemenskapen är inte till för att öka vår livskvalité, den kan ju vem som helst höja genom att börja bowla regelbundet eller gå någon trevlig kurs. Syftet med den kristna gemenskapen är och förblir att utbreda och befästa tillbedjan av Jesus Kristus. Inte heller kan livet i församlingen gälla att synas till varje pris. Snarare är det så att mötet med den Gud som både är och ser i det fördolda (Matt 6:5-6), blir en fråga om lång avprogrammering för alla de skaror som hela sitt liv levt som slavar för rädslan att dö innan man varit med på tv.

          Allt detta är naturligtvis dåliga nyheter i en kultur där den moderna egoismen slagit djup rot. Detta till trots måste vi, i ord och handling, envist hålla fast vid budskapet att församlingen är en del av frälsningen. Utan denna markering anser jag nämligen att vi riskerar att förlorar en biblisk syn på den kristna gemenskapen. Vilket i sin tur slutar  med att den moderna egoismen i kristen tappning berövar den kristna församlingen den kraft hon är skapad för att förmedla. Något jag verkligen hoppas vi tillsammans kan vara med och förhindra.

Publicerad med tillstånd från tidsskriften Reflektorium.