Josua 2:1-21

Av Mikael Hallenius

Inledning

Gud, som är fullkomlig, har genom hela historien valt att använda sig av oss ofullkomliga människor när han vill förverkliga sina syften. Varför det är så, är inte helt enkelt att ge ett entydig svar på. Men att det är så, är extremt viktigt för oss att förstå. Många av oss lider nämligen, enligt min mening, av grovt felaktiga föreställningar om hur en person skall vara för att kunna användas av Gud. Vi har med oss bilder (kriterier) som vi förväntar oss att vi själva och andra skall uppfylla för att få vara med i vad vi tror är "Guds förstakedja." Och när vi ser på oss själva i ljuset av dessa bilder sjunker det andliga självförtroende snabbt ner under nollpunkten, och vi konstaterar: "Gud varken kan eller vill använda mig". Jag menar att detta är något vi måste göra upp med. Och jag menar att det enda sättet att gör upp med dessa felaktiga bilder av Gud, oss själva och andra kristna är att de får ersättas med en sann biblisk bild. Därför vill jag i denna artikel främst koncentrera mig på hur Gud använder sig av en ruskig outsider vid en av bibelns mest dramatiska händelser. Vi vänder oss nu därför till berättelsen om uttåget ur Egypten under Moses ledning och anfallet på staden Jeriko under Josuas ledning. Och jag vågar lugnt påstå att den person vi nu skall titta närmre på blev en oväntad hjältinna. 

1. Rahab - Fel person på fel plats? 
När vi tänker på hjältar och hjältinnor så har de alla nästan något omänskligt över sig. De höjer sig över mängden, och det de presterar förblir för de flesta av oss bara något vi kan drömma om att själva kunna uppnå. När det gäller Moses och Josua är det ofta så. Visst kan de vara våra förebilder, och visst kan vi se i bibeln att de minsann inte var fullkomliga. Men ändå omges de ofta av den där hjältemyten som gör dem oåtkomliga och näst intill omöjliga för oss att identifiera oss med. Och kanske är det en av de saker vi lider mest av: Bristen på vardagshjältar som vi faktiskt kan identifiera oss med. 

Om någon hade frågat de två spejarna, innan de gav sig ut på sitt uppdrag, vem de trodde skulle bli nyckelpersonen vid anfallet på Jeriko, tror jag att de hade svarat: "Josua!". Jag menar, snubben hade ju allt! Han hade levt nära Moses och till råga på allt blivit offentligt avskiljd av Moses (5 Mos 31). Här kan man verkligen snacka om påläggskalv och tungt hjältematerial! Men det var inte Josua, eller någon som var lik Josua, som Gud använde sig av vid det här tillfället. Nej, istället valde Gud att använda en kvinnlig prostituerad vid namn Rahab. En som spejarna, och de flesta av oss, inte hade haft som favorittips. En som spejarna, och de flesta av oss, inte ens skulle kunna tänka oss att umgås med! Och vad som gör det hela ännu mer konstigt är att denna händelse i NT beskrivs som ett stordåd, som ett bevis på tro och mod (Heb 11:31, Jak 2:24-25). Vad är felet? 

Min erfarenhet är att vi i frikyrkyrkan ofta fäster för stor uppmärksamhet på: (1) utbildning (jag är inte emot utbildning, men jag är emot fixeringen vid akademisk kunskap som ett måste), (2) stereotyp syn på personligheter som är lämpliga och (3) "rätt" offentligt beteende, korrekt språkbruk osv. Rahab passade verkligen inte in på den här beskrivningen. Hon uppfyllde inte kriterierna som vi idag använder oss av för att avgöra vilka som är möjliga för Gud att använda. Men ändå använde Gud henne. Hur kan detta vara möjligt? 

Är det fel på Gud, eller är det kanske fel på kriterierna som vi ställt upp? Tror vi att Gud är så stor att han faktiskt kan välja att använda en sådan som Rahab? Om svaret är "ja" på dessa tre frågor infinner sig genast en anan fråga: Hur kommer det sig att styrelserna och ledningsgrupperna i våra kyrkor idag är överbefolkade av lyckade företagsledare? Varför finns det så få ensamstående mammor och invandrare? Med dessa frågor i bakhuvudet går vi nu vidare i texten. 

2. Två omständigheter som gör att våra kriterier framstår som mindre och Guds förmåga framstår som så mycket större
a. Enligt Heb 11: 9b-11 hade Rahab tro.
Enligt Hebreerbrevets författare hade Gud på något märkligt sätt väckt tro i Rahabs liv. Hur hade Guds ord kommit in i hennes liv? Ni vet ju att det står i Rom 10:14 att det är Guds ord som föder tro i en människas liv. Vi kan nästan vara tvärsäkra på att hon inte hade gått på någon bibelskola. Inte heller hade hon någon undervisningsbandserie att lyssna på. Inte ens en pocketvariant av de tio budorden var tryckt vid den här tiden. Det enda Guds ord hon hade hört var via hemska rykten som föregått Guds folk. Av detta kan vi lära oss att inte begränsa Gud! Hans ord kan ha tusentals ingångar i en människas liv. I Jos 2 ser vi att Rahabs bibelkunskap omfattade två sanningar: (1) Gud håller sina löften till sitt folk (2:9) och (2)Gud har all makt i himmelen och på jorden (2:11) Vi kan också lära oss att rykten har en väldig kraft. Det som nått Rahab var dock inte vilket rykte som helst. Det var ett heligt rykte som väckte tro långt utanför de troendes gemenskap. 

Vidare kan vi se att Rahabs tro verkligen var biblisk i den meningen att den genererade gudfruktiga handlingar. Dels hade hon fått en kärlek till Guds folk: Hon gömde spejarna och räddade dem och hela folket (se 1 Joh 4:20), och dels vädjade hon osjälviskt för sina anhöriga: Hennes tro blev inte en privatsak (jfr Apg 16:27-34). Det Gud hade börjat göra i hennes liv bar i sin högst ofärdiga form frukt (2:13-14, se även Jes 55:10-11). Visst är Gud stor! 

b. Tecknet som Rahab använder sig av är det röda snöret, en dåtida symbol för prostitution.
Ju längre jag har varit kristen desto djupare växer en övertygelse fram i mig: Gud vill inte såra vår stolthet, Gud vill förgöra den! Vår stolthet får oss att tänka, säga och göra de mest korkade saker. Men vad värre är: Vår stolthet hindrar oss att komma inför Gud och den hindrar oss från att förhålla oss på rätt sätt till varandra (se Ps 101:5, Ords 16:18). Exakt vad stolthet är, och hur man handskas med den är ett helt annat bibelstudium. Anledningen till att jag nämner det här är att Rahab som nedhissningsanordning åt (2:15) och tecken för (2:18) spejarna använder en del av den dåtida arbetsutrustning för prostituerade, nämligen ett rött snöre. 

På samma sätt som vi idag talar om de prostituerades område i Amsterdam som Red Light District, kunde man alltså vid den här tiden tala om Red Rope District. Det röda snöret var en symbol som för de flesta var förknippad med otukt och förnedring. En kort fråga: Hur många skulle känna sig som råkristna samtidigt som ni klängde er fast i ett rep av hopknutna röda spetts bh-ar, längs med en mur mitt i natten? Jag misstänker att för flera av oss skulle det bli en principkrock. Men här var det fråga om liv och död. Ofta är det just de pressade situationerna som avslöjar vad våra principer och kriterier egentligen är värda. Tänk om en av spejarna hade sagt: "Nej tyvärr, att bli sedd klättrandes i ett rött snöre skulle förstöra vårt goda anseende, vi får nog stå över". Hur skulle historien då sett ut idag? 

Här vill jag göra en liten utvikning. Ibland tror jag att vi missar massor som Gud vill göra ibland oss och genom oss på grund av att vi begränsar honom genom vår stolthet. Det finns en frikyrklig trångsynthet som många av oss behöver bli befriade ifrån för att kunna göra det Gud vill att vi skall göra idag. Men med detta menar jag inte att alla regler och gränser plötsligt skall sluta gälla. Poängen är att vi måste våga fråga om det sammanhang vi står i, med sina påbud och vårt sätt att se på oss själva och andra, sätter Guds ords kraft ur spel. Det som mer än något annat talar för detta är det faktum att när Gud skall frälsa världen från syndens makt gör han det genom att låta en snickarson som föddes i ett stall dö ensam och övergiven på ett romerskt avrättningsredskap. Men att han använder Rahab för att förverkliga sina syften är också ett tungt vägande skäl. 

Med korset i centrum blir alltså evangeliet en kritik mot tanken på människans egen religiösa självtillräcklighet. Kristendomen är den enda religion som klär av människan naken inför Gud. Evangeliet säger till oss att vi saknar något avgörande i våra liv, som vi bara kan ta emot som en gåva given oss av en kung med blödande fötter och blödande händer. I grund och botten inget bra recept för de som är ute efter att bygga de utmärktas gemenskap, där bilden av en framgångsrik kristen nästan är intill förväxling lik bilden av en lyckad företagsledare. I de korsmärktas gemenskap däremot får och kan sådana som Rahab vara med, och i den gemenskapen både kan och får de minsta i världens ögon spela en avgörande roll. 

Efter denna lilla men viktiga utvikning är det hög tid att återgå till vår text. Vi gör detta genom att försöka sammanfatta vad vi kan dra för lärdomar angående hur vi skall leva vårt kristna liv idag. 

3. Vad har vi lärt oss?
Som jag ser det kan vi utifrån det vi sagt så här långt dra fyra viktiga lärdomar.

För det första är Guds vägar verkligen inte våra vägar. Betänk att det verkar som att Rahab blev troende på grund av hemska rykten om en förestående invasion! Det finns ingen situation som är för svår och inget hjärta som är för hårt för att Herren ska kunna sända in sitt ord och väcka tro. Gud är alltid större! (Rom 11:33-36)

För det andra handlar inte tron främst om en samling regler som vi måste kunna utantill. Naturligtvis är jag medveten om att det inte finns en "dogmfri kristendom". Läror har en viktig funktion att fylla. De är redskap som i bästa fall hjälper oss att tala om tron på ett strukturerat och för församlingen tillämpbart sätt. Men de mister ögonblickligen sin funktion om de bara blir teoretiska "försanthållanden" utan någon kontakt med livet (ortodoxi). Varför säger jag det här? Jo, Rahab kunde rimligtvis inte mycket om lagen och hon hade uppenbarligen hamnat på glid i tillvaron men Gud använde henne trots allt hon saknade. Gud använde Rahab för att hon handlade i enlighet med denna lilla tro hon hade! (Luk 19:6)

För det tredje så förbereds vi i det personliga mötet med Gud alltid på att möta andra. Den kristna trons början är alltid en personlig avgörelse, men den mister sin livskraft samma sekund som den nöjer sig med att vara en privatsak. För många blir kristendom bara en typ av "välmåendegaranti". Den moderna människans evangelium lyder: Tron är bra så länge den får dig att må bra. Men mot detta falska evangelium reser sig trotsigt bibelns undervisning om att sann tro genererar ett liv där vi tjänar andra, även om vi själva befinner oss i svårigheter. På detta är Rahabs vädjan för sina anhöriga ett lysande exempel. 

För det fjärde är det aldrig kört. Gud kan vända mörker till ljus. Gud kan vända förtvivlan till hopp. Gud kan vända förnedring och skam till upprättelse och glädje. Gud kan vända modlöshet till frimodighet - meningslösheten har inte sista ordet! Varför? Jo därför att han, som ingen annan, ser bakom de yttre fasaderna som vi alltid fastnar vid. Gud ser vårt Hjärta. Och Gud inte bara ser längre än alla andra, Gud kan också röra vid det i våra liv som andra inte kan röra vid. Även på detta förblir alltid Rahab ett lysande exempel. Vet ni förresten hur det slutade för Rahab? Jo, hon återfinns numera i Jesus egen släkttavla, så som den beskrivs av evangelisten Matteus. (Matt 1:5) Bara Gud kan göra något sådant. Och kunde Gud använda Rahab så både kan och vill Han använda dig för att förverkliga sina syften!