Luk 15:11-32

Av Mikael Hallenius

Inledning

Var hör jag hemma? Frågan har förföljt människan sedan urminnes tider. Att vilja ha en tillhörighet är ett djupt rotat mänskligt behov. Ja, en del kallar oss faktiskt för sociala varelser, dvs utan goda relationer överlever inte människan själsligt. Joey Tempest sjöng mycket insiktsfullt för något år sedan: "We all need a place to call home". Men var är mitt hem? Var finns det en grund att bygga på som håller i en tid då allt annat ser ut att falla? Kan vi lita på Anders Glennmark som sjöng: "Du murar på sprickorna i fasaden, kanske de håller en vecka till, men jag säger bygg, jag säger bygg på mig". Alltför många har fått både krossade hjärtan och framtidsutsikter just på grund av att man litade på någon som sedan svek en fullständigt. Var denna någon en i familjen uppstår den hemska situationen, som inte på något vis är ovanlig, att man blir en främling i sitt eget hem. Vi lever i en tid som mer och mer präglas av rotlöshet. Inget förväntas längre vara konstant, vi fångar dagen och surfar på tillfälligheternas vågor, samtidigt som de flesta av oss är ute på jakt efter något att hänga upp tillvaron på. Vi har helt enkelt svårt att acceptera Herakletiostanken - att allting flyter (Panta rei). En del söker hemkänslan i laget, andra på fester, en del tar till droger, andra använder sex, många söker extrema kickar, en del går in i sig själv med hjälp av olika andliga metoder. Så präglas nästan allt vad vi gör, från morgon till kväll, av vårt sökande efter en plats där vi hör hemma. 

I den liknelse, som Jesus berättar här, sägs det att Gud är så som en god far som alltid älskar sina barn, även om de lämnat föräldrahemmet under omständigheter som djupt sårat föräldrarna. Faktum är att Jesus i denna liknelse fångar in hela mänsklighetens historia. Du och jag finns där. Gud finns där. Ett vanligt vägval och konsekvenserna av det beskrivs, nämligen att vända Gud ryggen. Och den som berättar är inte vem som helst. Bibeln säger faktiskt om Jesus Kristus att "Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd." (Joh 1:14) Om detta stämmer så ger det ofattbar tyngd åt liknelsen Jesus berättar i Luk 15. Det är alltså inte vilken liknelse som helst utan något som är sanktionerat från himlen, och som dessutom är designat för att förklara för oss hurdan Gud egentligen är. 

1. Sonen som gav sig av
Den första personen vi skall säga något om är den yngre sonen, som gav sig av. I 15:12 får vi veta att den yngre brodern vill ge sig av men inget sägs om varför denne vill lämna sin faders hus. Helt klart var dock att han ville göra det med stil. Lagligt hade han rätt till 1/3 av arvet, vilket han också begärde. Något vi har svårt att förstå idag är hur chockerande detta tillvägagångssätt var för dem som lyssnade till Jesus. Det den yngre brodern gjorde vara detsamma som att säga till sin far: Jag önskar att du inte fanns! Det enda som stod i vägen mellan sonen och ett liv i, vad han ansåg vara, frihet var faderns otrevligt efterhängsna goda hälsa. 

Men hur gick det då för grabben som flugit ut ur boet med massa stålar på fickan? I 15:13 får vi veta tre viktiga saker: (1) Grabben hade bråttom, kort där efter packade han och drog. Otålighetens dagar var äntligen över. Otåligheten är ett av de karaktärsdrag som skördar mest farlig frukt bland unga människor, då som nu. (2) Han stack långt bort till ett främmande land. Detta är alltså ett urgammalt recept: Skall du göra det du inte får så gör det där så få som möjligt känner igen dig. Låt anonymiteten bli din medhjälpare när du tänjer gränserna. (3) Pengarna rök på vin, kvinnor och sång och då snackar vi inte nattvard, syföreningen och kören. Det är inget svårt att tänka sig att hans fader hade varnat honom för allt detta. Men han ville ju inte dö nyfiken! Och 15:14 låter oss veta att precis när pengarna tagit slut drabbas landet av en hungersnöd - vilket oflyt! "Oj, då, så här illa planerade jag inte att det skulle gå!" Har du hört den förut? Det är väl egentligen ytterst få som planerar att hamna på tillvarons absoluta botten. Snarare är det så att man hamnar där på grund av en kombination av felaktiga vägval och tillfälligheter som samverkar till det sämsta. Och innan man vet ordet av har man börjat "lida nöd".

15:15-16 signalerade för Jesus judiska åhörare att grabben nu låg riktigt risigt till. Att nå den punkt i tillvaron då man för att överleva tvingades vakta svin, och att drömma om att få äta grisarnas mat, var inget annat än ett socialt och religiöst praktfiasko. All värdighet var fullständigt borta. Den yngre sonens resa verkade ha nått en återvändsgränd. Men då händer något. Vi får veta att hans inre resa långt ifrån var avslutad. 

I 15:17 står det att han: "…kom till besinning." Personligen tror jag att sonen under sina värst utsvävningar inte stod stilla i sin tanke. Fadern, brodern, gården, vänner där hemma, allt fanns där och säkerligen undrade han någon gång om han passerat gränsen för det oförlåtbara. Jag tror att när han lämnade bordellen och halvfull vandrade på den främmande stadens gator malde tanken: "Kan jag någonsin komma hem igen?" Och när han nu inte längre hade något kvar att förlora bestämde han sig för att satsa allt på ett kort. Lägg märke till en viktig sak. Om han hade varit helt övertygad om att Fadern inte skulle ha tagit emot honom, tror du då att han skulle ha styrt stegen hemåt? Jag har svårt att tro det. Här kan vi ana att sonen faktiskt kände sin Fader. Något fick honom att tro att det fanns en möjlighet att komma hem och med den aningen som ett sista halmstrå och ett halvbra försvarstal i backfickan stod han upp och gick hem. På samma sätt tror jag det finns många idag som anar sig till att de kanske möjligtvis kan komma till Gud. Den stora frågan, då som nu, är vad som händer när man efter en sådan resa kommer till Gud och säger: "Jag har syndat mot dig! Jag är inte värd att kallas ditt barn!"

2. Fadern som väntat
Det vi så här långt vet om fadern i Jesus liknelse är att han gått med på den förnedrande process som det var att skifta arvet mellan sina barn medan han ännu levde. Av någon anledning blånekade han inte när hans yngsta son kom och bad honom slita ut sitt hjärta för att hans avkomma ville leva livet. Kanske skall vi förstå hans medgörlighet som ett uttryck för att han litade på att sonen en dag skulle komma tillbaks? Kanske var han övertygad om att hans barn skulle få den frihet de bad om och att det sedan var upp till dem att ta konsekvenserna av sina val? Vi vet inte. Men däremot får vi veta mycket om fadern genom att se på hur han behandlar sonen som återvänder hem. 

I 15:20-24 får vi veta fem fantastiska saker om hurdan fadern var: (1) Att han såg sonen på långt håll kan antyda att han aktivt spanade efter sin förlorade son. Många gånger fäste han blicken mot horisonten i hopp om att få se den han saknade så mycket och älskade så högt. (2) När fadern ser sin son så väcks inget annat än hans förbarmande (aktivt medlidande). (3) Fadern beter sig på ett, för den tiden, högst opassande sätt. Av liknelsen att döma var han en rik person. Och som en respektabel medborgare betedde man sig inte hur som helst. Att gå sakta och majestätiskt för att markera sin höga status var grundkurs för alla som befann sig på övre delarna av samhällsstegen. Ett offentligt och ohämmat pusskalas var inget annat än socialt självmord. (4) Fadern återger, utan några som helst förbehåll, sonen sin fulla status som son i en rik familj: snygga kläder, ring på fingret (ett sigill) och skor på fötterna - vi snackar helrenovering här! Brakfest! (5) Fadern måste ha gått igenom hemska kval med tanke på hur han själv beskriver det som skedde: "Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen." 

Precis sådan här är Gud. Vi är alla efterspanade. Inget vi gör, säger eller tänker kan få Gud att i sin kärlek sluta spana efter oss. Och när vi tar våra första stapplande steg mot Gud så möts vi av medlidande. Därför säger bibeln: "…förstår du inte att det är hans godhet som vill föra dig till omvändelse." (Rom 2:4) Poängen är enkel: när vi ger våra liv till Gud möts vi av en öppen famn och inte en örfil. Gud säger inte: Blää! Du luktar för mycket gris!" Att komma till Gud är party! Faktum är att Jesus i en annan av liknelserna säger att Guds änglar jublar i himmeln när en syndare omvänder sig (15:10). Vår situation utan Gud är inte på något sätt skönmålad. Faktum är att det är bara mot bakgrund av denna bibliska realism som vi rätt kan uppskatta frälsningen. Bibeln säger: "Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 6:23) Tänk att vi alla kan slippa att dö i evighet! Vi kan börja leva det eviga livet här och nu genom att ta emot det som en gåva ifrån Gud! Om till och med änglarna tycker det är värt ett party är det verkligen något stort! Och vad firar de? Jo, att ännu ett av Guds bortsprungna barn har kommit hem!

3. Sonen som stannade kvar
Men liknelsen slutar inte med rapporten om den yngsta sonens hemkomst. Det finns en person till som nämns, nämligen sonen som stannade kvar. För att förstå varför denne nämns måste vi först ha koll på varför Jesus överhuvudtaget berättar sina liknelser. Anledningen är från början att hans val av umgänge inte tilltalade den dåtida religiösa eliten. 

I 15:1-2 står det att de lägst ansedda i samhället flockades kring Jesus, och att den religiösa eliten tyckte det var synnerligen olämpligt. Den yngste sonen i berättelsen är enligt Jesus att jämställa med det olämpliga sällskap han omgav sig med. Medan den äldre brodern är att jämställa med alla dem som såg ner på dessa människor för att de inte levde lika bra som medlemmarna i den religiösa eliten.

Det första vi får veta om den äldre brodern är att han arbetade vid det tillfälle då hans broder återvände. Det andra vi får veta är att han fick veta av en tjänare vad som var på gång. Och det tredje vi får veta är att denna glada nyhet gjorde honom arg. Han verkar ha varit flitig och plikttrogen och kanske var det just därför som han reagerade på det sätt på vilket hans syndiga broder togs emot (15:25-28a). Precis som fadern gått sin yngre son till mötes får han nu gå ut till sin förstfödde för att övertala honom att vara med och fira broderns hemkomst. Men faderns ord faller platt till marken och istället får han ett bittert svar som säger en hel del om vem den äldre brodern var: (1) Han såg sin hemmavistelse på ett mycket felaktigt sätt. Lägg märke till uttrycken: "slavat", "aldrig överträtt dina bud", och "aldrig gett ens en killing." (15:29) Hans felaktig bild av fadern som en krävande och missunnsam tyrann måste helt klart ha förpestat hans syn på hemmavistelsen. Allt verkar ha handlat om att leva upp till en massa saker. (2) Han var fylld av förakt mot sin yngre broder. Lägg märke till att han säger "…din son" istället för "min broder." Det fadern nyss förlåtit vill den äldre brodern skall tas upp till ännu en behandling: "Så lätt skall den lymmeln inte komma undan!" Säkerligen hade den äldre brodern önskat att själv få slakta och äta den gödda kalven tillsammans med sina vänner, men aldrig frågat därför att han trodde att fadern skulle nekat honom detta. I hans tankar var ju fadern inte god och förlåtande utan sträng och missunnsam. 

Till skillnad från den yngre brodern så kände inte den äldre brodern sin fader. Det hemska som Jesus påstår här är att den äldre broderns välordnade och framgångsrika liv, under ytan var lika illa som det liv som den yngre brodern hade levt på bordeller. Båda byggde på en livslögn. Den yngre brodern trodde att livet handlade om att göra vad man vill med mycket pengar. Den äldre brodern trodde istället att livet handlade om att uppfylla plikter och på så sätt behaga sin fader och förtjäna hans kärlek. Han var alltså en främling för sitt eget hem och sin egen fader. Båda bröderna hade lika fel. Men den som fick uppleva faderns barmhärtighet var den som besinnade sig och kom hem. 

Hur fel den äldre brodern hade ser vi när vi läser 15:31 "Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt." Detta är Guds fadershjärta som klappar för alla som tagit emot Jesus Kristus och därigenom blivit Guds barn. Men då, precis som nu, befolkas kyrkorna av människor som inte känner sin faders hjärta och därför går vilse i sin vandring och blir dömande mot dem som inte lever det utmärkta religiösa livet. Och hurdan faderns hjärta verkligen är visas ännu en gång genom de avslutande orden: "Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen." (15:32) Gud gillar ett bra party! 

Avslutning
Till sist. Liknelsen om de två förlorade sönerna gäller oss alla. En del av oss kan identifiera oss med den yngre sonen som sprungit bort från sin gode fader, driven av övertygelsen att livet handlar om att göra allt jag själv vill. Rotlösheten har smugit upp jämsides med oss och istället för att återvända till vårt hem hos Gud har vi utvecklat livsstrategier som alla går ut på att döva vår hemlängtan, vilket leder till att vi på utsidan såväl som på insidan balanserar på ruinens brant. Bibelns budskap är att vi behöver inte leva så. Vi kan komma hem idag och den som väntar på oss är Gud som är såsom en god fader som ger oss barmhärtighet! Andra av oss kanske har varit kristna i något eller många år. Här gäller det hjärtats hårdhet förorsakad av att man inte förstår vem Gud är och därmed inte heller kan dela Guds glädje över att människor får komma hem. Vi vandrar omkring i Guds närhet, vi gör kristna prylar och säger kristna saker, men bilden av Gud som en missunnsam tyrann hindrar oss ändå från att leva det kristna liv vi har möjlighet till. Oavsett vem av dessa vi är, så vill Gud välkomna oss hem. Det finns plats för oss alla hos Gud. Därför säger Jesus: "I min Faders hus finns många rum." (Joh 14:2) Du hör hemma hos Gud och du är alltid välkommen hem!