Del 1: Varning för falska grunder

Av Mikael Hallenius

Inledning: benknotor och träflisor då och nu

År 787 eKr beslutade kyrkomötet i Nicea att en ny kyrka bara kunde invigas om den kunde uppvisa reliker. På en central plats i byggnaden skulle ett ben från aposteln Petrus förvaras eller en flisa från korset där Jesus blev korsfäst. Detta beslut fick som konsekvens att efterfrågan på reliker ökade enormt då kristendomen i Europa expanderade kraftigt. Och den ökade efterfrågan gjorde snart att de befintliga benknotor och träflisor som fanns i omlopp inte på långa vägar täckte behovet. Vad som då, inte helt oväntat, hände var att det helt plötsligt började dyka upp massor av reliker som ingen tidigare visste fanns. Bruket, eller snarare missbruket, var uppenbart. Och några århundraden senare kom det en stark reaktion från den katolska kyrkan mot den utbredda relikförfalskningen. År 1215 utfärdade påven en skrivelse, i vilken han krävde att relikernas äkthet skulle garanteras genom en biskops namnteckning. Men eftersom kristendomen fortfarande expanderade kraftigt och nya kyrkor grundades var behovet av "äkta reliker" lika stort efter som före påvens påbud. Dilemmat var alltså att kyrkan å ena sidan ville försäkra sig om grundens äkthet, men att expansionens kraft å andra sidan ständigt underblåste den fortsatta försäljningen av falska reliker. 

Personligen tycker jag att detta talar väldigt starkt för att hela reliksystemet var fel från början. Jag menar: inte kan det väl ha varit Guds mening att kyrkans expansion skulle stå och falla med tillgången på skelettdelar från helgon! Men det är naturligtvis oerhört lätt för mig att säga så här 800 år senare. Och frågan är om det är så mycket annorlunda idag. Jag minns nämligen första gången jag läste om detta. I marginalen på boken skrev jag först med stora bokstäver "Helt sjukt!" När jag sedan lagt ifrån mig pennan och låtit tankarna vila på det jag läst, tog jag efter ett tag upp penna igen skrev: "Men inte helt olikt dagens svenska frikyrkor." 

Ju mer jag har tänkt på detta tycker jag mig kunna se att även vi, bildligt talat, har många benknotor och träflisor som ersätter Jesus Kristus och som just därför hindrar oss från att bygga församlingen på Kristusgrunden. Som jag ser det behöver vi inte fler andliga ruiner i vårt land. Vad som behövs är att Gud får bygga sitt andliga tempel på den rätta grunden: Jesus Kristus. Vi behöver inte fler små sällskap som på olika sätt förleder människor in i andligt blandmissbruk, vad som behövs är kristna församlingar som frimodigt dyrkar och förkunnar sin korsfäste, uppståndne och återkommande Herre och frälsare. Men för att detta skall bli vår gemensamma färdriktning behövs undervisning, både om vilka de falska grunderna är och vad de åstadkommer och om vad det konkret innebär att bygga en församling på Kristusgrunden. Resten av denna artikel skall ägnas åt de falska grunderna och i nästa artikel (del två) står det konkreta byggandet på den rätta grunden i fokus. 

Varning för falska grunder

När vi nu skall se på fyra falska grunder behöver tre saker sägas innan vi går vidare. För det första är mina beskrivningar rätt grova förenklingar gjorda i det bestämda syftet att få fram en poäng. Naturligtvis inser jag att de fenomen jag beskriver är komplicerade och lätt skulle kunna beskrivas på ett mer ingående och nyanserat sätt. För det andra är det viktigt att påpeka att de falska grunder jag beskriver inte rakt igenom är fel. Snarare är det så att alla har ett eller flera korn av sanning i sig, men som på grund av överbetoningar i bästa fall skymmer Kristus men i sämsta fall ersätter Honom totalt. För det tredje förekommer dessa falska grunder i överlappande kombinationer och i varierande grad. Väldigt sällan dyker de upp i så renodlad form som jag nu skall beskriva. 

Despotism - "JAG är er sanne ledare!" 
Han, för det är i regel män, är från början till slut den givna stjärnan i gudstjänsterna och församlingens olika sammankomster. Hans vilja genomsyrar alla områden, stort som smått. Ständigt påpassad. Aldrig ifrågasatt. De som tycker annorlunda och vågar uttrycka det offentligt sätts genom mer eller mindre raffinerade metoder i social karantän. Gemenskapens genetiska kod lyder: så länge han leder oss är Gud med oss, så länge hans vilja råder går vi Guds vägar. Samtal där olika och motsägande åsikter diskuteras och prövas, där hans röst är en i mängdens förekommer därför aldrig på hans eget initiativ. Och uppstår denna typ av samtal spontant och senare kommer till hans kännedom, predikar han nästa söndag om att kritikens ande inte får splittra församlingen. Uttryck som "min församling" eller "min vision" hörs lika frekvent som droppar träffar marken under ett åskregn. 

Den mest uppenbara konsekvensen av despotismen i församlingen är att en människa hamnar i centrum på ett sätt som bara anstår Jesus Kristus. För att denna person skall kunna behålla denna position krävs dock att det i församlingen finns ett fungerande, oftast informellt, angivarsystem. De avvikande åsikterna och deras förespråkare kommer alltid till ledarens kännedom på något märkligt vis. Människors fokus hamnar på ledaren istället för Kristus och deras lojalitet likaså. Istället för friheten i Kristus som präglas av enhet i mångfald så hamnar människor i enväldets tyranni. Men inom gruppen kan många människor uppleva glädje och en känsla av stor meningsfullhet: "Vi följer den sanne ledaren". Därför är det inte alls säker att man är villig att lämna denna sorts falska grund. När allt kommer omkring är det ett ganska behagligt religiöst liv som erbjuds dem som spelar efter reglerna: allt som krävs är ju en oreflekterad lydnad där innehållet i- och konsekvenserna av ens handlingar överlåts åt någon annan att tolka och hantera. 

Aktivism - "Vi är vad vi gör!" 
Schemat är fulltecknat. Filofaxerna syns oftare än biblarna. Församlingslivet kretsar ur individens synpunkt kring vilken eller vilka aktiviteter man deltar i eller har ansvar för. Ledarskapets huvudsysselsättning består i att få folk att ställa upp i barnpassning, bibelstudiegrupper, ungdomssamlingar, kör, andakter och gudstjänstmedverkan. Gemenskapens genetiska kod lyder i det här fallet: att vara kristen är det samma som att ställa upp. Lärjungaskapet utveckling mäts nämligen uteslutande i förhållandet till närvaro i församlingens olika samlingar. Gud beskrivs i predikningar företrädesvis som den som ger oss kraft när vi gör saker för honom. Att Gud genom vila och avskildhet vill göra saker för- och i oss, och att det är bättre att känna Gud än att tjäna Gud, sägs det lite eller inget om. Vecka efter vecka, år efter år rutas de troendes liv in av aktiviteterna som sker i församlingens regi. Och sökandet efter människor som kan fylla upp de tomma luckorna i verksamheterna blir därför den ständiga följetongen. 

Aktivismen genererar en fartblind religiositet. Det är inte ovanligt att unga, nyomvända kristna här slängs in i verksamheter som de i förhållande till sin mognad inte har någon rimlig chans att klara av. På samma sätt finns det ofta ett stort antal medlemmar som ständigt balanserar på randen till utbrändhet på grund av att de alltid har ställt upp och därför också engagerats i högre grad än de har täckning för socialt, psykiskt och andligt. Istället för att tron har sitt fäste i vad Jesus Kristus gjort för oss blir det avgörande vad vi gör för honom. Men även i detta finns det en behaglig sida av myntet. Tron som risk, efterföljelsen som äventyr är dimensioner som försvinner. Istället blir summan av tron det på förhand välregisserade och sedan länge planerade. Jesus Kristus blir reviderad till att vara den som välsignar allt bra som vi gör för honom. Det finns onekligen ett stort välbehag i att känna att man faktiskt kan förtjäna namnet kristen. 

Doktrinism - "Du får tro på ditt vis men vi tror på Guds vis!"
Självklarheten och de vattentäta systemens gemenskap inbjuder människor att samlas kring en distinkt religiös idé. Det kollektiva budskapet lyder: "Vi har undervisningen som alla kristna måste ha tag på!" Oftast kan det kristna livet alla skiftningar från början till slut förklaras med hjälp av en princip/doktrin byggd på ett eller några få bibelställen. Det centrala här är varken en enskild ledare eller ett stort aktivitetsutbud utan att det i församlingens alla olika sammankomster ständigt betonas vilken eller vilka specifika lärosatser som gör just denna gemenskap så unik. Men budskapet från predikstolarna och i bibelstudiegrupperna får även sin näring och sin lyskraft ur ett ständigt svartmålande av hur fattigt det andliga livet i kyrkor utan just denna lära är. 

Att ge sken av att den kristna tron är ett vattentätt system byggt på en lära är en återvändsgränd. Dessa system kan nämligen bara hålla ihop så länge de delar av bibeln som hotar harmonin på olika sätt förringas eller helt förnekas. Bibeln blir en stympad bok som läses på ett mycket selektivt sätt. Kritiska frågor som rör rimligheten i att just en enskild lära fått så stort utrymme avfärdas som en öppen dörr för vilolärorna. Vad som sker i dessa sammanhang är att det på olika sätt sås och göds en "Jesus och - teologi". Visst är Jesus viktig men utan den aktuella läran så förmodas man för eller senare ändå hamna fel till slut. Men även här går det inta att förneka att det finns en stor attraktionskraft. Tänk att tron kan vara så enkel! Vad det handlar om är att få tag i någon eller några läror/principer sedan låter sig allt förklaras. Läromässiga problem eller svåra livserfarenheter skall lösa sig bara man lär sig tolka bibeln enligt rätt schema och att tillämpa doktrinerna på rätt sätt. Man tror ju ändå, tvärtemot alla andra, på Guds vis!

Relativism - "Hur mycket upplever du att klockan är?" 
Av ovilja att stöta sig med omgivningen eller av rädsla för att verka dömande väljer många församlingar att sänka ribban så lågt att alla människor kan vara med. I en komplicerad värld vill man inte komma med för färdiga svar och man är också djupt övertygad om att vad den trötta nutidsmänniskan sist av allt behöver är att ställas inför några krav. Den genetiska koden i denna form av gemenskaper lyder: det fina är att vara sökande, men med stor misstänksamhet måste man betrakta de som säger sig ha funnit någon som är värd att berätta om för alla. Gud blir ett ord som vi alla skall försöka fylla med ett för oss meningsfullt innehåll och evangeliet blir summan av alla goda tankar som tänks och uttrycks av alla som har sökt och som söker efter en gudstro. Misstänksamhet mot allt som kan uppfattas som något slutgiltigt är dygden som hyllas och lärs ut. Med så många sanningsanspråk i rörelse förutsätts det nämligen vara förmätet att ens antyda att Gud uppenbarat en sanning i evangeliet som går att finna och som är värd att ge sitt liv för.

Det stora problemet med denna hållning är att den grundar sig på antagandet att det inte finns några fasta grunder på vilka vi kan grunda våra antagande på. En självmotsägande position som man utgår ifrån skall gälla i det religiösa livet, men som man knappast skulle godta i vardagen. På frågan: "Vad är klockan?" skulle få människor på fullt allvar tänka sig att svara: "Tja, hur mycket upplever du att klockan är?" Naturligtvis är strävan efter att förmedla kristen tro till människor utanför kyrkan på ett sätt som går fram lovvärd. Men försöken att bli relevant får aldrig tas som intäkt för att evangeliet revideras med syftet att det bättre skall passa in i tidsandan. Andlighet är numera en del av det offentliga samtalet. Men man får bara vara med på villkoret att man godtar grundregeln: det som är rätt för mig är rätt för mig. Tänk att få vara med i tv och att bli tillfrågad i etiska frågor! Allt som krävs är att de mest radikala inslagen i kristendomen förpassas till den privata sfären. Offentlighetens godkännande och positiva uppmärksamhet lockar, så nära, bara några justeringar bort. 

Undergräva det som undergräver

Som jag visat är det inte så att de falska grunderna på vilken kyrkan kan luras att bygga hela eller delar av sin trygghet på, nödvändigtvis uppfattas som avskräckande alternativ. Nej, själva dilemmat är ju att en stark ledare, ett fullspäckat program, en vattentät lära som förklarar allt, uppmärksamhet och accepterande i samhället, för många faktiskt är ett mycket mer attraktivt alternativ än det som vi skall ägna oss åt i del två. Att en församling är rotad på den sanna Kristusgrunden är alltså långt ifrån en självklarhet. Människor, aktiviteter, läror och tidsandan kan under vissa givna omständigheter utgöra ett verkligt hot mot att en församling står stadigt på den sanna grund Gud har lagt. Men här är det viktigt att komma ihåg en sak. Både församlingar med några år på nacken och nystartade församlingar har oftast inslag av de ovan nämnda tendenserna i mer eller mindre grad. Ytterst sällan har en församling byggts fullständigt på någon av de falska grunderna. Snarare är det så att man i större eller mindre grad har använt- och använder sig av falska grunder i församlingsbygget. 

När vi i del två skall ta upp vad det konkret innebär att bygga på Kristusgrunden vill jag därför inte att det skall ses som en lektion i hur vi hanterar en storslägga. Risken med tekniken att fullständigt krossa allt i ens väg som luktar falsk grund är nämligen att det som skulle kunna räddas förgörs tillsammans med det obrukbara. Naturligtvis tror jag att det ibland behövs en profetisk storstädning i kyrkan, som både kan vara intensiv och brutal. Men att det skulle vara en norm som gäller i alla sammanhang är en strategi som skapar minst lika många problem som den löser. Strategin som jag tror är mest fruktbar när det gäller att riva upp de falska grunderna är att på lång sikt undergräva det som undergräver. Genom att vi betonar vikten av att förnya och hålla fast vid Kritusbekännelsen, genom att vi frimodigt förkunnar Kristus i och utanför församlingen och genom att vi använder oss av den makt som Kristus gett sin församling har vi möjlighet att urholka de falska grunderna så att de till slut inte längre kan hålla uppe någonting som byggs på dem.