-noteringar om församlingens sociala ansvar utifrån Amos bok

Av Mikael Hallenius

Inledning 
Vad innebär det att vara en profetisk församling? Som titeln antyder kommer vi nu att koncentrera oss på frågan om församlingens sociala ansvar. Naturligtvis kan man även närma sig ämnet utifrån frågor som har att göra med gåvan att profetera eller mer allmänt fundera kring vad det innebär konkret att Gud reser upp människor som fungerar i profetisk gåva i församlingen. Men jag vill nu istället, utifrån Amos bok, resonera kring vad det skulle kunna innebära att vara en profetisk församling, dvs ett gudsfolk som tar profeten Amos budskap på allvar idag. Viktigt att påpeka är att vi inte kommer att ägna oss åt djupdykningar i alla enskilda detaljer, vårt studium är tematiskt, dvs att jag endast kommer att lyfta upp och kommentera några avsnitt ur texten som berör Guds folks sociala ansvar. När inget annat anges gäller kapitel och vershänvisningarna inom parentes Amos bok. 

1. En kort bakgrund
Vad vet vi om Amos som person? Profeten Amos (vars namn ungefär betyder "den som bär bördor") var en herde från Tekoa. (1:1, 7:14) Amos verkade som profet på 760-50-talet fKr, när Jerobeam 2:e var kung i Israel. (7:10-17) Från och med 926 fKr delades Israel i två riken: Israel (Nordriket) och Juda (sydriket). Tillsammans med Elia, Elisa, Jona och Hosea verkade Amos i Nordriket, men hans hemort Tekoa låg i sydriket, någon mil söder om Betlehem. 

Hur var läget i landet vid tiden då han verkade? Nordriket upplevde under Jerobeam 2:e en tid av ekonomiskt uppsving. I och med att Israels dåtida ärkerival Assyrien blev upptagen på annat håll, kunde Israel i lugn och ro vidga sitt område norrut. (se 2 Kon 14:23-27) I samband med denna expansion blev Nordriket allt mer ett viktigt handelscentrum i sitt område. Karavanvägarna mellan Mesopotamien och Egypten gick genom Samaria, Nordrikets huvudstad, och där strålade karavanleder från hela Österlandet samma. Naturligtvis ledde detta till enorma ekonomiska vinster för Nordriket. Handeln blomstrade, landets välstånd ökade. Men den förhöjda levnadsstandarden kom bara ett fåtal till del, nämligen ämbetsmän, köpmän och officerare - adel och borgare om man så vill. I skuggan av, eller kanske som en förutsättning för, den ekonomiska tillväxten fanns en stor och ständigt expanderande grupp fattiga och utslagna människor som uppenbarligen behandlades illa av de bättre bemedlade. 

Det är dessa missförhållanden som står i centrum för Amos botförkunnelse. Skulle jag namnge temat i Amos bok fick det nog bli: "Utmaningen till socialt ansvar". Att vara en profetisk församling handlar inte bara om att säga "ja" till profetians gåva i församlingen. Lika viktigt är det att församlingen blir en profetisk gåva till samhället där hon befinner sig. Det profetiska består då i att, precis som Amos, ifrågasätta och bekämpa de värderingar och vanor som gör att de svaga blir ännu svagare och att de fattiga blir ännu fattigare. Det centrala i denna profetiska tjänst blir då inte enskilda individer utan hur församlingen väljer att forma sitt gemensamma liv. Och jag är övertygad om att Guds folk, då som nu, gör klokt i att höra och göra det som Gud säger genom profeten Amos. 


2. Gud dömer (1:3, 1:13, 2:6-8)
Ibland hör jag kristna säga: "Min Gud dömer ingen." Ett sådant påstående har oftast att göra med att personen i fråga antigen inte har läst bibeln tillräckligt noga eller också att man har läst boken grundligt men inte gillar vad man stött på. I bibeln möter oss gång på gång berättelser, sånger, ordspråk, lagtexter och brevtexter som säger samma sak: Gud dömer! Det vi nu skall se på är vad som enligt Amos framkallar Guds dom. Vad är det som gör att Gud måste döma?

I kapitel ett och två förkunnar Amos Guds dom över åtta folk: (1) Syrien, (2) Filistéerna, (3) Tyrus, (4) Edom, (5) Ammon, (6) Moab, (7) Juda, (8) Israel. Vi skall främst ägna oss åt vad Gud dömer sitt eget folk för, men det kan ändå för jämförelsens skull vara intressant att se på två andra "domsutsagor".

I Damaskus, Syriens huvudstad, hade en ofattbar grymhet mot krigsfångar uppvisats. (1:3) Troligtvis hade man kört över krigsfångar med jordbruksredskap. Nu som då finns det inga "renhåriga" eller "civiliserade" krig. Tortyr är ett givet inslag. Men det som sker i källarutrymmen, det som sker på natten i ljudisolerade rum eller det som skedde på åkerfälten i Damaskus är inte fördolt för Gud. Gud står inte likgiltig och tittar på. En dag kommer Han att döma krypskyttarna i Sarajevo som dödade barn. Även om ingen världslig domstol får dem fällda skall de en dag stå inför Guds domstol. I Ammons fall gällde det också en krigsförbrytelse när de ville utöka sitt område, nämligen att skära upp gravida kvinnor. (1:13) Bibelns Gud kommer en dag att döma sådant. Men Guds dom är inte bara något som kan förläggas i framtiden. I Nordrikets fall kom domen fort. 722 fKr faller huvudstaden Samaria i Assyriernas händer. Folket förs bort och riket utplånas från jordens yta. Detta hade Amos sagt skulle bli konsekvensen av det fortsatta avguderiet. (6:14, se även 2 Kon 17:5-41) 

Låt oss nu se närmare på hur läget var i Nordriket. I 2:6-8 pekar Amos på fyra områden där folket levde i synd inför Gud: girighet, skadeglädje, sexuell omoral och gudstjänstlivet. 

För det första gällde Guds dom den felaktiga slavhandeln. (2:6) I lagen som getts av Moses tilläts slavhandel, men endast om man sålde sig av egen vilja. Eller om man blivit tagen som krigsfånge. Men att sälja sina egna fattiga som slavar var förbjudet. (3 Mos 25:39-40, 5 Mos 15:12) Det var enligt Amos girigheten som fick dem att synda mot sina egna. (jfr 4:1, 8:4-6) Den ekonomiska vinningslystnaden förvandlade de egna till föremål, vilka man kunde tjäna sig en hacka på. 

För det andra gällde Guds dom en utbredd skadeglädje. (2.7a) Att längta efter att se stoft på den armes huvud är detsamma som att säga: "Alla kan bli framgångsrika bara man försöker tillräckligt mycket. De hemlösa och utstämplade får faktiskt skylla sig själva, alla har samma möjligheter att få ett bra liv." En annan sida av skadeglädjen är bristen på empati. Att kränka rätten för de ödmjuka är vad som sker när gamla får ligga och dö i sin avföring därför att kommunerna inte anser det lönsamt att satsa på vården, men samtidigt finansieras med kommunala skattepengar ett skrytbygge i mångmiljonsklassen. Eller när vuxna blundar och tiger inför det faktum att deras egna barn har lekkamrater som far illa hemma, samtidigt som man klagar på att barnen i fråga inte kan sköta sig och inte är något lämpligt sällskap för mina barn. Här utfärdar bibeln en klar varning: "Den som hånar den fattige smädar hans skapare, den som gläder sig åt andras olycka blir inte ostraffad." (Ords 17:5)


För det tredje gällde Guds dom den sexuella omoralen. (2:7b) I ett samhälle där girigheten är ledstjärnan och bristen på empati ständigt gör sig påmind, är det inte konstigt att sexualiteten på olika sätt exploateras. Fader och son går till samma flicka. "Jag vill ha mig ett ligg" är idag en vanligt förekommande fras och den uttrycker på pricken den själviska attityd som är förhärskande i medias bild av sexualiteten - det handlar alltid först och främst om min njutning. Porrindustrin omsätter miljarder kronor varje år och en och annan film dimper ner i svenska frireligiösa hem. Eller med hjälp av Internet kan den 14-åriga sonen i huset kolla på sin favoritskådespelerska naken, sedan när alla i familjen sover kan pappan i familjen gå till samma flicka. Jag läste för ett tag sedan i en kvällstidning en rubrik som säger allt om vår tids låga syn på det som enligt bibeln är den givna ramen för sexuellt umgänge mellan man och kvinna : "Ett och annat snedsteg kan faktiskt pigga upp ett förhållande."

För det fjärde gällde Guds dom ett gudstjänstliv i förfall. (2:8) Precis som sexualiteten perverteras av girighet och brist på empati, på samma sätt blir gudstjänstlivet förgiftat. I Amos exempel kom människor till Guds hus med liggunderlag som en gång tillhört fattiga som tvingats pantsätta dem för att överleva (tvärtemot lagen, se 5 Mos 24:12-13) och man drack vin som man skaffat genom utpressning. Det är därför inte konstigt att Gud säger: "Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider." (5:21) De uppenbara synder man närde i vardagen förföljde människorna in i gudstjänstrummet. Då som nu försöker människor i och utanför kyrkorna att dölja sina synder med religiösa övningar av olika slag. Men girighet och brist på empati tas inte bort bara genom att man byter miljö, det enda som hjälper är att man får ett nytt hjärta.

3. Den falska tryggheten (5:18)
Precis som vi antytt kan religionen vagga in människor i en falsk trygghet. Så var fallet med Nordriket vid den här tiden. En del verkade faktiskt tro att allt stod väl till i landet, ja de var till och med så övertygade om sin egen förträfflighet att de gick och önskade att Herrens dag, dvs domens dag, skulle vara här så att de kringliggande folkens barbari skulle få ett slut. Men här lämnade det profetiska ordet dem ingen ro. De tilläts inte av Gud att slumra in i självgodhetens ljuva sömn för att drömma drömmarna om sin egen förträfflighet. Guds budskap till sitt folk löd: "Ve dem som längtar efter Herrens dag! Varför längtar ni efter den? Herrens dag är mörker inte ljus." (5:18) 

Den profetiska församlingen måste ständigt ha en stark udd riktad mot sitt eget hjärta. Om och om igen måste den församling som vill bli ett profetiskt tecken i samhället göra upp med den frireligiösa fernissa som hindrar ett verkligt engagemang för de svagaste av de svagaste. Vad hjälper det att vi bygger om våra kyrkolokaler för flera miljoner om vi inte samtidigt är beredda att satsa lika mycket pengar på att hjälpa stadens aidssjuka? Hur illa rimmar det inte om vi säger att Gud har gett oss en ny fin bil, samtidigt som vi vägra skjutsa en uteliggare till akuten med motiveringen: "Skinnklädseln kan bli förstörd!"? Eller hur kommer det sig att det nästan inte finns några invandrare och ensamstående mammor i våra styrelser och andra beslutsfattande organ? Personligen tror jag inte att det "bara blivit så". Att dessa två grupper är dåligt representerade på beslutsfattande nivå i församlingarna beror på att vår frikyrkliga kultur, med den övre medelklassens som ideal, medvetet eller omedvetet hindrar dessa människor från att påverka hur församlingen utforma sitt gemensamma liv. Min bestämda uppfattning är att om våra styrelsearbeten präglas även av dessa människors perspektiv, och inte bara företagsledare och andra respektabla medborgare, skulle mycket se annorlunda ut i våra församlingar. 

Frikyrkorna i Sverige behöver de fattiga, svaga och föraktade i och utanför församlingen, lika mycket som dessa behöver frikyrkorna. De är nämligen en värdemätare på hur långt vi har kommit i vår vandring mot att bli det profetiska gudsfolk som Amos värnade om. Eller som det uttrycks i Jakobs brev 1:27: "Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern". 

4. Diagnos, medicin och resultat (5:12-14)
Vi har hittills sett vad gudsfolkets problem var då Amos verkade, och vi har också sett att det därifrån går direkta linjer in i vår samtid. Många av de synder som tyngde folket är sådant som vi som kyrka på 2000-talet har att brottas med. Egentligen skulle vi kunna kalla det för sjukdomar i Kristi kropp. Och som vid all behandling av sjukdomar behövs det en diagnos och en medicinering för att ett tillfrisknade skall ske. Naturligtvis behöver det också finnas med i bilden löften om goda resultat. I några kärnfulla verser i Amos 5:12-15 har vi ett exempel på profetisk diagnos, medicinering och resultat.

Diagnosen på folkets tillstånd löd enligt Amos: "Ty jag vet att era överträdelser är många och era synder talrika…" (5:12) Medicineringen som rekommenderades var: "Sök det goda, och inte det onda, så att ni får leva." (5:14a) Och ännu starkare uttryckt: "Hata det onda och älska det goda och låt rätten härska i porten." (5:15) Resultatet av denna dunderkur skulle bli att: "Då skall Herren, härskarornas Gud, vara med er, så som ni säger att han är." (5:14b)

Här kan vi lägga märke till flera intressanta saker. För det första så är diagnosen mycket rak och tydlig. Gud säger att Han vet hur det egentligen ligger till! Men att folkets synder var många innebar inte att hoppet var ute. Det som spred andlig död bland Guds folk kunde bekämpas, girigheten och bristen på empati behövde inte få sista ordet. För det andra kan vi konstatera att omvändelsebudskap (medicineringen) är alltid kärva, och måste förbli så. Folket på Amos tid hävdade att härskarornas Gud var med dem, men vi har sett att det var en lögn byggd på den falska tryggheten. Att nämna saker vid dess rätta namn var och är en förutsättning för omvändelse i biblisk mening. För det tredje har Gud genom hela historien, i sin kärlek, ställt sitt folk inför val som är både smärtsamma och kostsamma. Men inte därför att Han är en skadeglad sadist utan därför att han vill att vi skall leva det liv som han har ämnat oss för. Därför heter det i Hesekiel: "Jag finner ingen glädje i någons död säger Herren, Herren. Vänd därför om, så får ni leva." (Hes 18:32) Och i Romarbrevet får vi ännu ett belägg för att Guds handlande med oss när det gäller omvändelse inte bottnar i skadeglädje: "…förstår du inte att det är hans godhet som vill föra dig till omvändelse?" (Rom 2:5b) För det fjärde kan vi konstatera att Herren härskarornas Gud inte alls var med folket på det sätt som de sade att han var. Gud fanns bland dem, men inte i glädje över deras tillbedjan utan i sorg över att de fattiga förtrycktes. Gud ville väcka folket ur sitt moraliska förfall och så förändra deras hjärtan att de till och med skulle hata det onda, därför sände han Amos med budskapet om omvändelse, dvs dunderkuren som skulle leda till att folket fick en upprättad relation med Gud.

5. Den kommande upprättelsen (9:11-15)
Av det hittills sagda kanske någon drar slutsatsen: "Det här med en profetisk församling i linje med Amos förkunnelse verkar mest vara en fråga om domsförkunnelse. Bara massa elände. Inget för mig." Ofta tror jag att denna typ av reaktioner bottnar i vår egen oförmåga att i kärlek hålla fast vid sanningen. Antingen blir sanningen förmedlad på ett sådant fyrkantigt sätt att det stjälper mer än det hjälper. De som skulle ha behövt en tankeställare blir sårade och drar sig undan. Eller också blir kärleksfullheten en ursäkt för att aldrig säga saker vid dess rätta namn. Båda varianterna är naturligtvis inte önskvärda. Istället behöver budskapet om dom och omvändelse alltid hållas tätt samman med förmedlandet av det hopp som kommer ur Guds oslagbara förmåga att förlåta och börjat om på nytt.

I slutet av Amos bok får vi en viktig påminnelse om att Gud faktiskt vill upprätta sitt avfälliga folk. Gud lovar att: "På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda…" (9:11) Och Gud lovar att göra slut på sitt folks fångenskap. (9:14) En ny tid av välstånd, byggd på den sanna tryggheten och präglad av rätt gudstjänst var vad som väntade folket. Och trots alla hårda ord avslutas Amos bok med orden: "…säger Herren, din Gud." (9:15b) Aldrig någonsin upphörde Gud att vara sitt folks Gud. Även om det gått fel, även om domens ord fallit hårt över dem, så säger Gud ändå: "Är ni inte i mina ögon som rubinerna, ni Israels barn? säger Herren." (9:7) Vilket stryker under att Gud som den dömande guden inte utesluter Gud som den älskande guden, tvärtom förutsätter dessa två sidor varandra. Och vad det gällde Amos så talade han om den kommande upprättelsen med lika stor ljuvlighet som han använde skärpa för att tala om domen över folket synder. Det fanns hopp. Gud nöjde sig alltså inte med målsättningen att folket skulle klara att hålla huvudet över vattenytan. Nej, målet var ett folk med passion för social rättvisa. Guds dom över sitt folk orsakades ytterst av hans kärlek för de fattiga och utstötta. Och på den här punkten har inte Gud ändrat sig ett dugg. Budskapet är lika aktuellt för oss idag. 

Avslutning
På 60-talet vaknade en hel generation upp över orättvisorna mellan de rika I-länderna och tredje världen. På 70-talet tänkte svenska skolbarn på barnen i Biafra. På 80-talet var det Etiopien som stod i blickfånget. Vi gav hjälp till de behövande. Men nu på 2000-talet har det svenska folkhemmet börjat knaka i fogarna, ja en del hävdar till och med att det redan har gått i graven. Nedskärningarna i slutet på 90-talet blev kännbara för många grupper i samhället, och värst drabbades de redan utsatta grupperna: gamla, barn, psykiskt sjuka, osv. På samma sätt fortsätter skilsmässofrekvensen att öka, abort är för många tonårsflickor den givna lösningen på en oönskad graviditet. En ny underklass växer fram, de ensamstående mammorna. Stora grupper av invandrare anpassas aldrig till det svenska samhället utan lever i det som allt mer framstår som svenska getton. 

Något avgörande har hänt omkring oss och därför behöver något avgörande ske i oss. På samma sätt som många kyrkor börjar vakna upp över det faktum att Sverige är ett missionsland, börjar kristna även se att många i dagens Sverige lever på randen av vad de klarar av. Och det är här vi behöver bli drabbade av budskapet om Guds folks sociala ansvar för det land det lever i. Vår högfärdiga välfärdskristendom som bygger på den övre medelklassens ideal måste brytas. Någon kanske blir nervös och undrar om jag vill förvandla kyrkan till ett marxistisk kollektiv. Nej, det vill jag självklart inte! Men lika lite vill jag att kyrkan skall vara en kapitalistisk retreatgård där våra ideal om det goda livet hindrar oss från att sträcka oss ut till dem som förblöder utanför vår dörr! I Amos bok finner jag vägar som leder till att Guds folk idag kan bli ett profetiskt tecken i samhället, som genom ord och handlingar vittnar om Guds passion för de svaga och förtryckta. Jag drömmer om en församling som, med Amos budskap i ryggen, trovärdigt ropar till politiker och beslutsfattare i det här landet: "Se din broder i rännstenen, se din syster på bordellen, se din medmänniska i moderlivet och se din vän i främlingen!"